Här var det länge sedan tågen stannade. Sollefteå är lite på dekis och befolkningen har minskat kraftigt sedan 70-talet, från 27 000 till 19 000 invånare. Men det finns kanske hopp: regementet I21 ska åtteruppstå nästa år.

Insidan är i bättre skick än utsidan. Här har jag dansat på 70-talet och nu bott i nyrenoverat rum. Ska Appelbergs med anor från 1882 gå mot en ny glansperiod?

I morgon springer jag till Hammarstrand i Jämtland. SMHI varnar känsliga personer för hög värme i kombination med hög luftfuktighet. Puh!

Dagens distans 43 km.

Keep on running!

Ångermanälven vid Nämforsen i Näsåker. Älven är Sveriges tredje största flod, 46 mil, och har många kraftverk.

Det är toppen att springa längs en flod. Först är det väldigt vackert, dessutom lättsprunget.

Ångermanälven har blivit mitt sällskap de två senaste dagarna, från Åsele ner till Sollefteå. Och på uppvägen följde jag denna vackra flod från trakterna av Härnösand och upp till norra delen av Kramfors.

Ångermanälven vid Åsele resp Junsele.

Fördelen med att springa längs en flod är uppenbar; medströms får du nerförsbacke men uppströms bruka backarna ändå bli överkomliga. Samma gäller att springa längs en järnvägslinje.

I Tyskland har jag och min bror Jan sprungit resp rullat längs flera floder, bl a Weser till Hannover och  Donau till Wien. Där finns dessutom ofta cykelbanor längs stränderna, ytterligare en fördel. Här i Ångermanland är ändå trafiken gles men Jan skulle ha klagat på dålig asfalt.

Igår var jag utan internetuppkoppling, bodde på ett enkelt vandrarhem vid Ångermanälven någon mil norr om Junsele. Det var förresten just där som tittarsuccén Den stora älgvandringen spelades in. Nog spanade jag men såg inga älgar simma över älven.

Sigrid är ursprungligen från Tyskland men i Gafsele har hon funnit himmelriket på jorden där hon sysslar bl a med hantverk och tusen andra aktiviteter. Detta vackra armband har hon tillverkat och jag fick det för att det ska bringa mig lycka under Holgerssonturen.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Nästan mogna hjortron. "Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade nu en god tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat, De gick tillsanmians att sätta snaror för fåglarna, metade laxöring i forsen och plockade hjortron på myren". Ur Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Hjortronmyrarna är gigantiska, det finns hur mycket hjortron som helst och om bara någon vecka är det skördetid. Hur ska jag få hem all hjortronsylt utan att den förstörs?

Idag var jag ute och inspekterade hjortronmyrarna utanför Åsele i Västerbotten. Det är lite lurigt med myrarna vid vägarna eftersom de i regel skyms av en trädbarriär. Men innanför buskagen öppnar sig himmelriket. Så här mycket hjortron har jag aldrig sett och de verkar mogna snabbt. Räknar därför med att snart börja plocka i trakterna av Sollefteå eller Hammarstrand.

Frågan är bara: 1) var ska jag koka min sylt? 2) Kommer den att hålla hela vägen hem till Stockholm, dvs mer än en månad? 3) måste man hälla upp på glasburkar och var får man tag på dom? 4) ska man ha konserveringsmedel i sylten?

Nog fanns det en del mogna hjortron. Vad goda dom var! Hade jag bott här uppe hade jag nog blivit hjortronexportör till USA.

Under många år har jag varit med i löparutmaningen Springs Tills Du Stupar. Den arrangeras på FB under februari och juli och går ut på att du ska springa minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Det är ingen tävlingmen jag har "vunnit" de flesta år, så även i juli. Lite mallig över att det just nu är en 73-årig pensionär som kanske springer längst av alla i Sverige.

Dagens distans 53 km. Imorgon springer jag till Kullbergs vadrarhem utanför Junsele och sedan två nätter på legendariska Appelbergs i Sollefteå. Imorgon antagligen tyst på bloggen eftersom det är tveksamt om jag får internetuppkoppling.

Keep on running!

Väg 365 mellan Lycksele och Åsele är ca nio mil. Rena ödebygden, knappt ett hus men massor av långbackar. Mer än halva sträckan avklarad idag och i backarna gick jag inte en meter.

Att springa i uppförsbackar är mycket teknik. Ultralöparna brukar tala om "ultrabackar", dvs backar man får gå i. Eftersom jag inte klassar mig som ultralöpare springer jag istället.

Det går inte fort uppför. Jag har en teknik som är aningen snabbare än gång men som inte ödslar på krafterna. Vägvinnande! Ja, idag kände jag mig urstark och tog mer än halva sträckan Lycksele-Åsele och lyckades exakt pricka in den enda eftermiddagsbussen mot Åsele. En bussteve med andra ord. Resten tar jag imorgon.

Jag kände mig lite som Fantomen när jag steg på bussen ute i ödebygden.

-Du får inte ha cykeln inne i bussen, sa chauffören.

-Det är inte en cykel, det är en barnvagn. ("Det är inte en hund, det är en varg").

Ångermanälven vid Åsele. "Jag har inte sett annat än furuskogar och granskogar under hela resan. En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns där också, men allt, som inte är mosse eller älv, är mörk barrskog". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Det är många stora älvar jag hunnit korsa: Dalälven, Ljusnan, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälven, Umeälven, Skellefteälven, Vindelälven, Öreälven mfl. Och flera har jag passerat två gånger nu när jag  är i inlandet på väg söder ut.

Vindelälven i ösregn. Vindelälven är en av de fyra oreglerade Norrlandsälvarna. Vattenfalls utbyggnadsplaner på 60-talet stoppades av kraftiga lokala protester och även planeringen av kärnkraft och ett då lågt oljepris bidrog till att regeringen Palme fick backa.

På väg 365, som jag idag sprang på, får inget oförutsett hända. Men det var precis vad som hände, inte mig men två ungdomar. De hade fått punktering och upptäckte till sin förskräckelse att den begagnade nyinköpta bilen varken hade domkraft eller fälgkors i bagagen. Där stod dom helt utlämnade men hade fått kontakt med en kompis som skulle komma ut och hjälpa.

Nathalie och Christoffer. Ett reservhjul fanns i alla fall i bilen.

Dagens distans 53 km. Imorgon lokal löpning i Åsele, därefter Junsele, Näsåker och Sollefteå.

Keep on running!

I Lycksele, mitt i Umeälven står monumentet "Nybyggarna". De slet hårt, ja betydligt hårdare än jag, men det vi har gemensamt är nog äventyret.

Tjugo dagar har gått på min Holgerssonresa och jag har nu rullat in i Lycksele. Bara 18 dagar behövde Stefan Wendt på sig för att ta alla landskapen- fast på cykel. Vilket är jobbigast?

Stefan är 58 år, från Skövde och kan klassas som elitmotionär. Det var han som inspirerade mig till min Holgerssontur. Han har i sommar cyklat till Sveriges alla 25 landskap, en tur på ca 350 mil vilket gör ett dagssnitt på  ca 20 mil. Att cykla är lättare än att springa men hur kan man jämföra 20 mil på cykel mot mina 5-6 mil löpning?

Jag känner att jag inte har så mycket mer att ge. Stefan kunde säkert cykla några mil till, en omöjlighet för mig. Han har berättat att han ibland kände sig "dåsig" på cykeln. Det är en känsla jag aldrig upplevet, Det är väl bara Rune Larsson som nästan lyckats sova under ett ultralopp över Australien.

Mina kunskaper om cykling är noll. Därför la jag ut en fråga i ett cykelforum på nätet och undrade hur långt en duktig motionscyklist klarar att cykla dag ut och dag in. Svaren varierade men det tycktes ändå råda en viss samstämighet om 20-40 mil per dag. För oss oss båda handlar det om att det ska vara roligt, att man ska orka även nästa dag. Så i ärlighetens namn kan jag säga att jag nästan ligger på max, ett snitt på 6-7 mil är omöjligt. Planen med Holgerssonlöpet har varit att försöka ligga aningen högre än under USA-löpen (där var snittet ca 5,2 mil per dag). Hittills har planen hållit.

Imorgon Åsele, kanske den tuffaste och tråkigaste etappen av alla, bara ödemark och uppför. Dagens distans 57 km.

Keep on biking and running!

Norsjö kommun gör helt rätt när man framhåller kommunens framgångsrika idrottsmän. Mycket bättre än fåninga slogans. Bordtennisspelaren Jon Persson kommer från Norsjö men tävlar för en klubb i Söderhamn.

Amerikanska småstäder slår på trumman för sina idrottsmän. Till och med en seger i något udda skolmästerskap kan resultera i en skylt vid infarten.

I Sverige är det inte så vanligt. Men i Norsjö, där jag nu befinner mig, är man inte så buskablyg. Förutom pingsspelaren Jon Persson såg jag Vasaloppets förste segrare, Ernst Alm avbildad på en vägg. Han vann 1922 och tävlade för IFK Norsjö, det gjorde även Oskar Lindberg som vann året därpå. Norsjö har ett skidlöparmuseum men tyvärr var det stängt idag.

Imorgon Lycksele. Dagens distans 47 tunga km (mycket backigt).

Keep on running!

Ett glädjehopp vid gränsen till Lappland utanför Glommersträsk. Detta var mitt nionde av totalt 25 landskap under Holgerssonlöpet. Jag har flugit, förlåt sprungit, 104 mil på 18 dagar vilket ger ett dagssnitt på 58 km.

Hade det här varit en tävling, ja då hade jag lett stort över vildgässen. Det tog mig 18 dagar att rulla in i Lappland, Sveriges största landskap som utgör nära en fjärdedel av landets yta.

Lappland må vara stort men här kommer jag bara att vara i två dagar. Gässen flög lite hit och dit, jag är effektivare och försöker ta de genaste vägarna. Eftersom jag också är bekväm av mig vill jag sova i sköna hotellsängar, äta storslagna frukostar, koppla upp mig mot nätet och ryser av tanken att sova ute.

Lappland "En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stod och sov på mossarna, Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar. Solen hade inte vandrat mot söder som allt annat. Den hade istället gått så långt mot norr, att den nu sken honom rätt i ansiktet". Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Ljuset är fantastiskt. Trots att jag befinner mig  allra längst ner i Lappland blir det aldrig mörkt. Jag har hyrt en fult utrustad stuga bara någon meter från Järvträsksjön. Solen går ner 23.25 och upp 02.05. Kanske skulle man ta ett kvällsbad?

På den här gården i Missenträsk växte Sara Lidman upp (bodde i det högra huset) och hon flyttade tillbaka vid mitten av 70-talet. Jag träffade folk som kände henne, man var stolt och hade  inrättat ett muséum i byskolan.

Avstickare från den planerade rutten är inte min grej. Men när skylten Missenträsk dök upp, var beslutet lätt att ta. Det var i denna Västerbottniska by som författaren Sara Lidman föddes och också skrev några av sina böcker. Att hitta huset var lite knepigare. Plötsligt stannade en sopbil till.

-Vet du var Sara Lidmans hus ligger? frågade jag sopåkaren.

-Öh? Vem sa du? Inte en aning.

Märkligt att inte känna till en världskändis i sin egen hemtrakt, tänkte jag. Men å andra sidan är jag lika bakom flötet, kan säkert inte någon av sopåkarens favoritartiser etc.

Jörn, där dagens etapp startade, gav ett trist och dött intryck. I samhället bor 800 invånare och här är pizzerian bara öppen på fredagar mellan 15-18.

Imorgon bär det av till Norsjö, därefter Lycksele och Åsele. Det känns som om vingarna bär.

Keep on running!

Samtliga bilder från väg 95 utanför Boliden. Gruvrester har lagrats i stora vallar längs vägen (bild 1), vattnet förorenat av gruvbrytningen (bild 2), betongstolpar till linbana(?) står kvar (bild 3) och koppartfärgat vatten rinner i dikena (bild 4).

Boliden har 6 000 anställda men i själva samhället Boliden bor bara 1 600 invånare. Någon gruvbrytning sker inte längre i Boliden, spåren från en 100-årig verksamhet finns dock kvar.

Färdas man väg 95 genom Skelleftefältet är det omöjligt att missa att här har pågått och pågår gruvbrytning. Närmaste gruva från Boliden är Krankbergsgruvan där man har underjordisk brytning av en mineral som används i solceller. Jag var nära att ta en sväng upp till gruvan som ligger en halvmil bort från Boliden men hejdade mig i sista stund. I utkanten av samhället ligger ett anrikningsverk.

Det är både sorgligt och uppbyggligt att springa i det här området. Gruvorna har bidragit till Sveriges välstånd men också satt sina spår i naturen. Läser man Bolidens årsredovisning blir första intrycket att företaget ligger långt framme i miljötänkandet, ja nästan att man "förbättrar" miljön. Så är detnaturligtvis inte, all gruvverksamhet får stora miljökonsekvenser.

Muiskunderhållning i centrum. Utövarna är ortsbor. Jodå, de sjöng och spelade riktigt bra!

Första intrycket av samhället Boliden, som är knappt 100 år gammalt, är att det ser ganska trist ut. Men efter att ha sprungit runt lite ändrade jag uppfattning.

Det här var en gång Bolidens huvudkontor men idag ligger det i Stockholm. Fast nära denna byggnad från 20-talet har Boliden ett stort lokalkontor.

Dagens löpning blev Skellefteå-Jörn (inte riktigt hela vägen till Jörn) blev 54 km. Jag tog bussen från Skellefteå och sprang "hem" i förhoppningen att få nerförsbacke. Det fick jag visserligen men motvinden gjorde att vinsten blev noll.

Imorgon springer jag in i Lappland. Nu är det också slut med finhotellen. Campingstugor, vandrarhem och enkla hotell väntar luffaren. Och skog, skog och mera skog.

Keep on running!