På ett löpband, även ett hårt som detta, märkte jag ingen skillnad mellan karbon- eller icke karbonskor. Men oj vilken skillnad på Stadiums hårda betonggolv., jag formligen studsade fram. Så nu är jag lycklig ägare till ett par Brooks Hyperion Elite 2.

Årsbästa med över minuten på park run 5 km i Uppsala. Berodde det enbart på den platta banan eller hade mina nya karbonskor någon inverkan?

Jag är ingen early adopter, inte ens på löpningens område. Nej, snarare sist med det senaste. Mediokra tider på de två senaste park run fick mig att hasta till löparbutiken för att skaffa mig de där supersnabba skorna. Dan innan hade jag varit ute på Lidingö och sprungit med en löparkompis som just hade sådana där karbonskor. Jag fick prova dem och blev fast direkt.

Men i butiken märktes ingen skillnad. På löpbandet sprang jag först med mina vanliga Brooks Adrenaline och sedan med Brooks kolfibersko. Var det kanske det mjuka bandet som förtog effekten?

Kort efter gick jag in på Stadium och provade samma sko, nu på deras "löparbana". Jag behövde inte ta mer än några löpsteg på det hårda butiksgolvet förrän jag upplevde en märklig och härlig studseffekt i framfoten. Wow, det här skorna måste jag ha!

I den nya skorna gjorde jag kort efter på Uppsala park run 23.43, en förbättring med 1.15 jämfört med i Hagaparken två veckor tidigare. Banan i Stockholm är kuperad men jag tror ändå att skorna hade en viss betydelse. 

Det trista är att jag blivit lite sämre jämfört med resultaten för några år sedan. Att man blir långsammare för varje år är naturligt men jag har också blivit något långsammare när resultaten åldersomräknas. Därfö har jagr lagt in mer kvalitetsträning för att försöka bli snabbare.

Efter park run i Uppsala blev det lingonplockning i Tierp och Älvkarleby. Totalt fick jag ihop 22 kg, mycket mer hade varken jag eller kärran klarat.

Keep on running!

Nästan varannan löpare på motionsnivå drabbas varje år av skador. Själv är jag nästan aldrig skadad.

Nyligen refererade DN en forskarrapport om löparskador från Instutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Jag har läst rapporten och förvånas inte över resultatet. Hur ofta hör man inte om skadade löpare?

Doktorsavhandlingen, Running-related injuries among recreational runners, är skriven av Jonatan Jungmalm. Han har följt drygt 200 motionslöpare som deltagit i Göteborgs Varvet för att se hur ofta och vilken typ av löparskador de råkar ut för under ett år. Nära hälften blev skadade och de vanligaste var på knän och hälsenor. Gruppen bestod av rätt oerfarna löpare, 18-55 år, och i snitt sprang de ca 3 mil/veckan.

Det är inga sensationer som presenteras. Att löpare ofta drabbas av skador är känt sedan länge. Och det är inte någon tung avhandling- endast 224 undersökta löpare ingår i studien, Det lite trista med rapporten är dock att den inte ger svar på vad som egentligen orsakat skadorna, Jungmalm för ett resonemang om att skadorna, ofta överbelastningsskador, beror på att träningsmängden och/eller intensiteten ökat för snabbt. Det är också kända fakta. Även att löpare som tidigare varit skadade oftare råkar ut för skador. Men varför det är så, ges inget svar på.

Själv har jag haft turen (?) att under mina 40 år som långdistanslöpare nästan sluppit skador. Ändå har jag sprungit väldigt mycket. Ja, jag har kanske haft tur men främsta orsaken tror jag ändå är att jag skyndat långsamt och inte gjort några hastiga förändringar i träningsupplägget. Elitlöpare balanserar hela tiden på gränsen, det gör inte jag.

Det är lätt att glömma det tråkiga och bara minnas det roliga. Jag har därför gått igenom mina träningsdagböcker för att se hur ofta jag varit skadad och tvingats göra löpuppehåll längre än några dagar. Det är inte ofta deta skett, artrosen t ex är ingen löparskada. Ibland har jag sprungit trots att jag haft småont och skadan har sedan försvunnit. Piriformis syndrom, en liten muskel i rumpan som blivit infekterad och trycker på ishiasnerven, är den vanligaste skadan. För tre år sedan hade jag hälsporre och i början av karriären  benhinneinflammation.

Råden jag gav på bloggen för tolv år sedan håller fortfarande. HÄR kan du läsa vad jag då skrev.

Fyra glada Vallentunalöpare som sprang bra på dagens Park run (5km) i Hagaparken. Själv kom jag in på 24.58, en förbättring med ca en halv minut jämfört med för två veckor sedan. Åldersomräknat är jag dock sämre än tidigare år och måste nu förska träna upp snabbheten. Därmed ökar också risken för skador . . .

Keep on running!

Clas Ohlsons lingonrensare är suverän, samma med plockaren. Lingonen plockades i Norduppland och var inte helt fullmogna varför det fick bli sylt av allt. Jag jämförde med köpesylt till pannkakorna idag och min sylt vann på knockout!

Löpning och bärplockning är en bra kombination. Årets första bärplocklöp gick till Tierp och Mehedeby och jag kunde konstatera att det är gott om lingon och blåbär.

I dessa trakter, upp till Gästrikegränsen, har jag under senare år plockat stora mängder lingon. Av lingonen blir det lingondricka och ifjol gjorde jag så mycket att jag fortfarande har dryck kvar trots att jag dricker 1-2 glas varje dag. Eftersom jag nu var 1-2 veckor för tidigt ute fick de bli sylt av de inte fullt mogna lingonen. Blåbären var däremot i toppskick. Nytt besök är planerat om några veckor.

Under dessa bärresor använder jag mig av Upptåget och hoppar av vid lämpliga stationer mellan Uppsala och Gävle. Jag köper då en 24-timmarsbiljett. När jag är riktigt på hugget brukar det bli hotell i Gävle eller Uppsala för att få ihop två plockdagar. Det blir också mycket sprunget, minst ett par mil varje gång. En fantastisk frihetskänsla! Nu senast blev det en avstickare upp till Gävle för att överlämna hjortronsylt och lingondricka till min bror Jan. Han kontrade med att bjuda flott på järnvägsrestaurangen.

Keep on running!

Klubbkompisen Alex Bonn (tävlar numera för Spårvägen och inte Vallentuna FK) har haft skadeproblem men av dessa märktes inget då Haga parkrun firade 5-årsjubileum. Alex sprang de 5 km på 22.28 och jag på 25.27. Alex tid är nu banrekord i M70, 1 sekund bättre än vad jag gjort.

Det har nästan gått två år sedan jag senast tävlade. Dagens Haga parkrun 5 km blev en mjukstart med mersmak!

Tiden var dålig,en av de sämsta jag gjort på ett park run. Men det var ingen överraskning. Det var känslan som var det viktigaste, det kändes bra hela vägen, det var roligt och tävlingslusten har nu väckts.

Parkrun är bland de bästa som hänt Löparsverige under senare år. Fem år har nu gått sedan denna engelska fluga landade i Sverige och då i Hagaparken, bara två kilometer från min bostad. Jag har sprungit ett 60-tal lopp varav hälften i Hagaparken, resten runt om i landet. Det jag främst uppskattar med tävlingsformen är:

1. Det är ingen "riktig" tävling med nummerlapp. Du bestämmer vad du vill få ut av loppet. Du kan ge järnet, jogga eller promenera och du behöver inte känna någon press. Själv brukar jag vara ganska nervös inför lopp men inte i ett park run.

2. Det är gratis. Därför kan du springa varje vecka (loppen ordnas i ett 10-tal städer i Sverige, alltid på en lördag och alltid klockan 09.30). Ingen föranmälan krävs, däremot att du har med dig en streckkod, som du måste skriva ut första gången.

3. Familjär stämning. Sällan är det över 50 deltgare och har du varit med några gånger lär du känna många. Före start får nykomlingar och utländska deltagare en applåd.

4. Någon timma efter avslutat lopp får du på epost en komplett resultatlista med resultat uppdelade på ålderklass och också åldersomräknade. Det senare glädjer inte minst äldre deltagare, som då inser att de inte är så långsamma.

5. Turistmål och vackra omgivningar. Park run anordnas runt om i världen, i flera europeiska länder, i alla de skandinaviska och finns även i USA (har sprungit ett lopp där). Varför inte passa på att springa ett lopp när du är utomlands?

Coronarestriktionerna har gjort att park run i Sverige legat nere men nästa vecka ska loppen vara igång på alla platser, dock inte Östersund som oturligt aldrig hann öppna i mars 2020. Nya orter på gång är Umeå och Billdal (Göteborg).

Kanske ses vi på nästa veckas park run?

Keep on running!

35 000 löpare var anmälda till halvmaran Göteborgsvarvet den 11 september som också innehöll ett maratonlopp. Uppemot 20 miljoner kronor har löparna betalat i startavgifter, pengar som arrangören vägrar att betala tillbaka eller på annat sätt kompensera löparna för. Sista ordet är dock inte sagt,

Inte ett öra tillbaka. Och ingen gratis startplats till nästa års lopp. Skandalen är ett faktum- upprördheten är stor i Löparsverige varför Göteborgsvarvet den här gången kan tvingas krypa till korset.

Ifjol var läget detsamma; coronaläget tvingade arrangören (Göteborgsvarvet och Göteborgs Friidrottsförbund) att ställa in. Efter att Allmänna reklamationsnämnden ifjol avgjort ett fall där en deltagare begärde tillbaka startavgiften och förlorade verkar arrangören nu känna sig trygg. Men det är inte alls säkert att det beslutet står sig idag- nya omständigheter föreligger i år.

"Normalt" skulle Varvet även ifjol tvingats betala tillbaka startavgiften eller på annat sätt kompensera. Att det ifjol (och även i år) stod på hemsidan att startavgiften inte betalas tillbaka har egentligen ingen betydelse. ARN har i liknande fall klassat sådana skrivningar som oskäliga avtalsvillkor, bl a inställda teatrar, konserter mm. Och att arrangören inte är en näringsidkare med vinstintresse utan en ideell organisation är också betydelselöst.

Att Varvet ifjol ändå fick rätt berodde bara på en sak: "den risk som deltagaren fick bära i pengar räknat inte uppgick till ett så stort belopp". Därför skulle avtalsvillkoret inte vara oskäligt, enligt ARN.

Men stämmer detta?  Tveksamt. Förra gången handlade det om en startavgift på 595 kronor, visserligen något högre än vad halvmaratonlöparna i år fick betala (400.500 kr beroende på när anmälan gjordes). Däremot har dom som anmälde sig till maratonloppet betalat 1 100 kr, alltså ungefär dubbla beloppet mot vad ARN klassar som ett inte "så stort belopp".

Mitt råd till löparna, i synnerhet maratonlöparna, blir därför: mejla Göteborgsvarvet och begär pengarna tillbaka alternativt begär att få en gratis startplats till nästa års lopp. Anmäl också till ARN.

Juridiskt rätt eller inte spelar egentligen ingen roll, menar jag. Göteborgsvarvet och Göteborgs Friidrottsförbund framstår som snikna. Att erbjuda som enda kompensation ett virtuellt lopp är rena hånet. Jag har förståelse för att loppet ställdes in men någon kompensation måste löparna få. Visst, man har haft kostnader för loppet men att ställa in två år i rad och behålla pengarna framstår som en lysande affärsidé. Nu handlar det dessutom inte bara om "stulna" startavgifter utan också om reklam- och sponsorintäkter.

Varvet ska också ha kritik för att det gick att anmäla sig bara några dagar innan loppet stängde. Troligen har ledningen i förbundet känt till att detta var på gång men inte agerat i tid. Brottsligt?

Är det då synd om Göteborgs Friidrottsförbund som antytt om konkurs? Nej! För det första har man varit vårdslös med pengarna genom att inte samla i ladorna från tidigare år (överskottet går tillbaka till idrottsrörelsen i regionen). Dessutom har idrottsrörelsen i Sverige i år fått ett par hundra miljoner kronor i coronastöd från staten och för de kommande tre åren kommer man att begära cirka en miljard.

Göteborgs Marathon (ett halvmaratonlopp och i år också veteran SM i maraton) anordnas den 10 oktober av idrottsklubben Solvikingarna. Det brukar vara ett av de största maratonloppen i Sverige. Inte heller Solvikingarna betalar tillbaka startavgiften om loppet skulle tvingas ställa in. Men Solvikingarna har den goda smaken att i så fall lova en gratis startplats till nästa år.

Keep on running!   

PS

Min kritik har framförts till arrangören och jag har begärt ett genmäle.

Gotland med Visby blev det 25:e landskapet och därmed var mitt Nils Holgerssonlöp över. Under 63 dagar, utan några vilodagar eller följebil, sprang jag totalt 339 mil vilket gör 54 km/dag. Foto: Joakim Nyberg, helagotland.se

Nils Holgerssonlöpet är över. Jag har sprungit i samtliga Sveriges 25 landskap. Och i dag fick jag som Tummetott verkligen flyga när jag tog planet från Bromma till Visby.

Visst, det har varit ett roligt löparäventyr. Ändå känner jag viss lättnad att det är över. Det har stundtals var rätt tufft, fullt i klass med ett coast to coast som ändå är 150 mil längre.

Jag har haft en väldig tur. Inte ett enda missöde har inträffat, inte ens en punktering. Och inga skador eller känningar. Jag har följt mitt körschema till 100 procent och det tror jag bidragit till att jag ändå så relativy enkelt kunde ta mig i mål. 

Lärdomar av löpet? Kanske främst att hålla sig till planen, inte förivra sig och ta det lugnt i alla sammanhang. Lite förvånad är jag att jag pallat för dessa distanser. Det gör att jag hyser hopp om att nästa år kunna springa ett åttonde coast to coast, förmodligen mitt sista.

Vad händer nu? Löpningen kommer fortsätta som vanligt men några 35-40 milaveckor blir det inte. Kanske blir det också någon tävling framåt höstkanten. Att ta en längre viloperiodskulle är  fel medicin för mig. Nej, det är keep on running som gäller!

Keep on running!

Det bästa med Nils Holgerssonlöpet- hjortronplockningen ute på myrarna.

Hur mycket mer krävande är ett coast to coast jämfört med ett Nils Holgerssonlöp? Egentligen inte alls, snarare tvärtom!

Svaret förvånar säkert många. USA-löpen är runt 500 mil och 100 dagar. Mitt nu på fredag avslutade Holgerssonlöp blir knappt 350 mil och 63 dagar. Hur ska man jämföra de här två typerna av äventyrslöpningar, som har många likheter men också några stora skillnader.

Så här resonerar jag:

* Rent fysiskt är ett coast to coast något jobbigare; först fler dagar och längre men också bevärligare yttre förutsättningar (värme, kyla, blåst, tornados, hagelstormar, backar, höga höjder och lite syre etc).
* Det är dock inte, som dom flesta tror, enbart en fysisk utmaning. Den sk mentala biten är minst lika viktig, ja viktigare, tror jag. Det gäller att alltid gilla läget och det har inte så mycket med om du är en duktig löpare eller inte. Aldrig gnälla, bara mala på och hålla sig till uppgjord plan.
* Det är just det mentala som kan bli besvärligare på hemmaplan, i alla fall för mig. Det har sin förklaring i följande:
A) På ett coast to coast är det så påtagligt att du springer från punkt A till B, oftast från västkusten till östkusten. Det känns i kroppen att du rör dig över en kontinent och det blir ännu mer påtagligt när du tittar på en karta. På Holgerssonlöpet går det lite hit och dit; norr, söder, väster, öster och det kan ibland kännas som att du står still.
B) Märkligt nog kan hemlängtan vara större när du är nära hemmet än när du är på andra sidan Atlanten. Du kan ju inte bara avbryta vilket jag skulle kunna göra när jag springer i Sverige. Dessbättre har jag aldrig drabbats av hemlängtan, varken i Amerika eller i Sverige även om den nu under de sista dagarna kommit smygande.
C) Sverige är inte alls lika "spännande" som Amerika. Det gör att löpningen blir lite tråkigare, det mesta är föutsägbart och skulle något hända finns hjälpen nära.
D) På hemmaplan är jag mindre mottaglig för intryck, är inte lika nyfiken, pratar inte alls med så många människor som i Amerika och får i princip ingen uppbackning eftersom ingen vet vad jag håller på med. Att under två månader springa annonymt kan vara tufft även för en ensamvarg.

---

Sammanfattningsvis: Att hålla på två månader i Sverige är för lång tid. Risk finns att det blir tråkigt även om de flesta dagar varit roliga. De svenska hotellen håller högre klass än de amerikanska, våra vägar är aningen bättre, vägnätet inte alls så glest som i Amerika, vi har cykelbanor vilket knappt existerar i Amerika och vi har persontåg och bussar även i små städer och på landsbygden (jag har ju haft en och annan tåg/bussteve som hjälpt mig mycket). Så egentligen skulle jag inte klaga Sverige är fantastiskt - men tråkigare.

Största behållningen under detta löp har varit vildmarkslöpningen i Norrland (ja även i Värmland och Dalsland) och bäst av allt- hjortronplockningen ute på myrarna.

Dagens löpta distans: 42 km.

Keep on running! 

Örebro slott och Skeppargränd i Arboga. Dagens löpning gick mellan dessa två vackra gamla städer. Vid framkomsten till Arboga var jag trött och nästan lika vimsig som kungen 1985.

Efter 60 dagar ute på vägarna börjar jag få svårt att hålla rätt på var jag befann mig dagen innan. Ja, nästan som kungen 1985 med den fatala felsägning på torget i Arboga då han hälsade Arbogaborna välkomna med frasen "Kära Örebroare".

60 dagar är mycket även om USA-löpen brukar handla om uppemot 100 dagar. Ärligt talat tycker jag att det kan räcka. Hemlängtan har kommit sakta smygande. Så målgången på fredag kommer lite som en befrielse. Så har jag bara känt en enda gång under ett USA-löp då såväl löpare som utrustning sjöng på sista versen.

SMHI utfärdade idag en klass 1 varning i Västmanland för stora regnmängder. Det regnade kraftigt under  nästan hela löpningen mellan Örebro-Arboga. Besvärligt? Faktiskt inte så farligt- har man en bra regnjacka med kapuschong som går att dra åt blir det varmt och ombonat. Jag frös inte det minsta och packningen höll sig torr under kapellet. Fast visst var det ren viljelöpning. Inte roligt. Och i morgon onsdag lär det bli ungefär samma väder då jag tvingas ta igen den överhoppade sträckan Arboga-Västerås, som nu skedde med tåg.

Andra gången jag serveras bruna bönor, nu med stekt fläsk. Vägkrogen hette Göthlunda Wärdshus.

Dagens distans 48 km.

Keep on running!