Vacker husfasad längs Alviksvägen, Smedslätten.

Från innerstad till ytterstad. Ett nytt löparprojekt har startat: att springa på samtliga gator inom Bromma stadsdelsområde. Det här är ett gigantiskt område med 24 stadsdelar och till ytan fem gånger större än Södermalm.

Majvägen, Terassvägen, Ryggåsgatan, Askungegränd, Mårdvägen, Lokattsvägen, Ekorrstigen, Mullvadsvägen, Koltrastvägen, Sagostigen, Alladinsvägen, Lunkentusvägen . . . Namnen klingar så vackert och gatorna är nya för mig. Jag springer gata upp och gata ner i villakvarteren i Alvik, Äppelviken och Smedslätten. Jag är inne på dag 2 och det blir en lång och härlig dag i solen, totalt 42 km.

Smedslättstorget badar i sol men inte människa i sikte.

Trots att områdena inte är helt nya för mig är det mesta ändå nytt. Att det finns så många gator på ett så begränsat område överraskar. För att inte bli snurrig antecknar jag namnen på gatorna, listan blir lång och jag får ihop ett 70-tal. Jag har en gps med mig för att inte missa några gator men efteråt upptäcker jag att jag inte sprungit på exakt varenda en.

Svedjevägen. Ingen lyx men ändå så fint.

Radhusallén en pärla. Här skulle jag kunna tänka mig att bo.

Det är välmående områden jag springer i. Husen, trädgårdarna, bilarna, ja allt är i toppklass. Husen är ofta från 20- och 30-talet, inga skrytbyggen utan ganska enkla villor på små tomter. Men här finns det pengar, kan man ana. Gatunätet är slingrigt och terrängen rätt kuperad, det gör att området blir pittoreskt.

Spring i benen på Stora Mossens IP.

Jag ser många i trädgårdarna, ofta män inbegripna i ett mindre byggprojekt. Förstår att de i dessa coronatider ”jobbar hemifrån”. Jag möter den ena sopmaskinen efter den andra, ett säkert vårtecken. Men jag möter knappt några människor på gatorna fast på Stora Mossens IP är det full rulle på löparbanorna, massor av skolbarn. Det är varmt och jag årsdebuterar i kortbyxor. På McDonalds vid Brommaplan är det glest med kunder trots att det är lunchtid. På golvet är det markerat var man ska stå. Jag får min lunchpåse och springer vidare till F&S i Abrahamsberg där jag slinker in och tvättar händerna för att sedan sätta mig på altanen utanför och inta lunchen. Det här är livet på en pinne skulle kanske Edvard Blom sjunga (fast han är ju ingen löpartyp precis).

Vad jag däremot inte ser är andra löpare. Lite konstigt, vädret är ju perfekt och många har nu tid. De få som ändå passerar mig springer ganska fort (vill inte inse att det är jag som är långsam). Jag gör många korta stopp, kollar gps:en, noterar gatunamnen och stannar till när något intressant dyker upp. Två flickor, kanske i sjuårsåldern, kommer gående nerför Flädermorsbacken. Blir så förvånad, båda hejar glatt på mig. Det värmer.

Bilden till vänster markerar Bromma stadsdelsområde och bilden till höger var jag sprang idag den 8 april. Om du klickar på bilden kan du läsa gatunamnen.

Detta var alltså dag Nr 2 i Brommaprojektet, den första ble kort då jag intog området längs Mälaren mellan Alviksbron och Ålsten. Jag har ingen aning om hur länge jag behöver hålla på för att ha ”intagit” hela Bromma stadsdelsområde. En sak är i alla fall säker: många gator är det!

Keep on running!

Fåfängan. Totalt blev det 96 km på Södermalm men skulle jag sprungit på exakt alla gator hade det blivit ca 11 mil.

Puh! Södermalm är äntligen avklarat. Fast rubriken ljuger lite- jag har inte sprungit på varenda gata.

Södermalm var mycket större, och backigare, än jag räknat med. Men det roliga var att stadsdelen också överträffade mina förväntningar.. Oj vad  mycket jag fått se, vackra små hus från 1600- och 1700-talet, kullsternsbelagda gator, ett icke rätlinjigt gatunät, stora och små fantastiska parker (Stig Claessons park kände jag inte till), välbevarade gamla industribyggnader och även ett stort område där nybyggnation är på gång (nedanför Sofia kyrka). Jag som trodde att jag ändå kände till Södermalm ganska väl . . .

Mäster Mikaels Gata. Mikael hette Reissur i efternamn, var bödel i Stockholm under perioden 1635-1650 och blev själv avrättad. Han bodde på på Renstiernas gata och i närrheten av sin arbetsplats, galgberget på Stigberget.

Totalt blev det 96 km under mina fyra utflyktsdagar på Södermalm, två heldagar och två halvdagar. Veckan har varit helt galen- sammanlagt 196 km. Det stämde det där jag skrev om att orostiderna nog skulle få mig att springa mera. Trött? Konstigt nog inte. Normalt skulle jag ha varit det men mina löp på Södermalm har varit typ springa/gå. Det har varit mängder av små korta stopp så snitthastigheten har inte varit mycket högre än gång.

Vansinne att vistas så många timmar utomhus, gatorna var ju inte helt folktomma? Ja, kanske men jag har egentligen aldrig varit nära några personer. När folk ser mig med vagnen kliver man ut i gatan och själv har jag ofta sprungit mitt i gatan eftersom trafiken varit obefintlig.

Dag 4 på Södermalm. Jag missade en del gator även denna gång och tyvärr hade jag inte tid med att besöka området kring Ersta och Danviksbron. Ett tag var jag så snurrig att jag inte visste var jag var.

Gillar verkligen idén att springa på varenda gata inom ett begränsat område, känns lättare än att löpa motsvarande distans i en riktning eller ta en rundbana. Nu pausar jag innerstadslöpningen men planerar att ta någon stadsdel eller rättar sagt stadsdelsområde i ytterstaden. Det kan bli ännu längre än Södermalm!

Keep on running!

Zinkens IP- ingen vacker syn.

Kristinebergs IP- lappad, lagad och snubbelrisk.

Löparbanorna innanför tullarna är i bedrövligt skick. Zinkens IP var det värsta jag sett.

Är det penningbrist eller ointresse som är skälet till att idrottsplatserna i Stockholms innerstad är i så dåligt skick? Min närmsta arena, Kristinebergs IP är lappad och lagad och viss snubbelrisk föreligger. Sådär har banorna sett ut under många år, i övrigt är Kristineberg i någorlunda gott skick.

Paradarenan Stadion (som jag inte springer på) tror jag är i god vigör. Men det kan verkligen inte sägas om den tredje idrottsplatsen med löparbanor innanför tullarna, Zinkensdamms IP. Bilden ovan säger det mesta. Vad den däremot inte visar är att rundbanan är 376,312 meter, inte 400 meter.

Under mitt projekt "Springa på Södermalms alla gator", slank jag idag in på Zinkens IP. En ensam löpare var därinne, annars heldött och ingen is. Det här var dag 2 i projektet och det kommer att krävas totalt 5 dagar innan Södermalm är "erövrat". Löparkompisen Bernt Hedlund jag berättade om tidigare gjorde det på en dag och tog då också Reinersholme och Långholmen.

Min andra dag på Södermalms gator mätte 24 km. Till det ska läggas 7 km bostaden-Södermalm t/r. Verkar bli en riktig skaplig mängdvecka.

Dag 3 (4 april) på Södermalm blev kort; bara 14 km. Ser att jag glömde några gator, bl a Wollmar Yxkullsgatan och Maria Prästgårdsgatan. Får nog bli ett uppsamlingsheat ändå.

Keep on running!

Tisdagens gatlopp på Södermalm mätte cirka 3 mil. Att stadsdelen är så vidsträckt, backig och har så många gator överraskade mig.

Kungsholmen tog två dagar att "inta". Nästa stadsdel, Södermalm, bjöd på hårdare motståndoch och lär kräva tredagar.

Mitt lilla fälttåg i Stockholm fortsätter. Nu var det Södermalm som stod i centrum. Mitt självpåtagna uppdrag var att springa på stadsdelens samtliga gator. Omöjligt att klara på en dag? Ja för mig men inte för andra. Idén till dessa tokerier kommer från min löparkompis Bernt Hedlund. Han har klarat flera stadsdelar och jag inser att hans erövring av Södermalm på en dag för några år sedan var något in i hästväg; 111 km!

Det var egentligen bara på Hornsgatan jag stötte på folk. Någon närkontakt blev det aldrig så jag tror det är ok i dessa coronatider. Nu har jag gjort 30-40 procent av Södermalm och också den jobbigaste delen. Kullerstenarna och backarna på Bastu- och Brännkyrkagatan var inte nådiga mot mig och joggingvagnen, där tvingades jag gå. Ja, det blir mycket stopp och gående under den här typen av löp. Men det är snarare en fördel, att springa motsvarande distans från punkt A till B hade känns jobbigare. Och nu blir det lite av turist i din egen stad- roligt!

Stenigt, backigt men vackert. Korsningen Bellmansgatan/Brännkyrkagatan.

Keep on running!

Det är söndag, klockan är runt 09 och jag är på väg att lägga Kungsholmen under mina fötter. Löpturen blev ovanligt lång. I bakgrunden Ekelundsbron över Karlbergskanalen.

Trots coronatider går min träning ganska bra. Vi löpare som kan träna utomhus och dessutom ensamma är lyckligt lottade.

Det känns ändå konstigt, ungefär som lugnet före stormen. När bryter helvetet ut? Plötsligt har jag börjat tänka på att jag är över 70 år och ingår i ”riskgruppen”. Är det lämpligt att jag då är ute och springer? Ibland får jag känslan av att leva på nåder men ännu har ingen ropat:

-Stanna hemma, gubbdjävul!

Min löparklocka är i alla fall ”snäll” mot mig. Idag upplyste den om att min ”fitnessålder” är 39. Sådant smicker faller en 72-åring för. Fast kan man lita på sådant, klockor är rätt knäppa i all sin exakthet. Efter dagens långa löprunda på 46 km talade en av mina två klockor jag brukar ha på armen om att min ”recoverytime” är 48 timmar. Va, två dygn?! Vet inte klockan om att jag springer varje dag? Och kort efter den oförskämdheten kommer ett nytt meddelande: ”move”!

Planen var att springa på varenda gata på Kungsholmen. Tidsbrist stoppade mig men jag fick ändå ihop 46 km och "erövrade" all mark väster om Sankt Eriksgatan och ett litet territorium mellan Barnhusbron-Fleminggatan-Sankt Eriksgatan.  Min logistik var inte den bästa; många gator sspraangs dubbelt för att kunna nå angränsande gator.

En av få positiva saker i dessa dystra tider är att allt fler är ute och promenerar. Det kryllar av folk på de stora promenadstråken (där springer jag inte) och jag ser många löpare på ställen där man normalt aldrig ser någon, t ex ute i skogen. Jag märker också att folk gör stora lovar när jag kommer ångande.

Många gatunamn var obekanta för mig. Denna gata på Sankt Görans Sjukhus hoppas jag aldrig behöva besöka mera.

Märkligt nog har covid 19-oron fått mig att springa längre. Förre veckan blev det 155 km och denna  141. Det är som om man skulle försöka bevisa för sig själv att jag är stark och frisk. Känner igen det där när pappa dog för många år sedan. Den dagen var jag ute på en riktigt lång löptur.

Det som jag tycker är tråkigast är att jag ”tvingats” ställa in mina gymbesök. Jag behöver styrketräningen i redskapen för mina artrosknän. Jag har visserligen tummat lite den strikta linjen men besöken har varit korta (använder inte omklädningsrummet), det har dessutom knappt varit några på gymmen.

Att USA-löpet troligen måste ställas in bekymrar mig inte så mycket. Sådant man inte kan råda över är inget att gräma sig över. Däremot tycker jag nog att en del av de små parkrun-loppen i Sverige kunde köras men där har beslutet fattas world wide.

Pendel och tunnelbana åker jag heller inte. Det påverkar löpningen i viss mån eftersom jag efter långpassen brukar ta pendeln hem. Jag sprang tidigare mest i medvind men nu får jag också känna av motvinden på rundorna. Småsaker i och för sig.

Uppdraget slutfört! Måndagen den 30 mars tog jag återstående gator på Kungsholmen, en dryg halvmara. Att springa alla gator på Kungsholmen mätte cirka 7 mil. Förbaskat roligt och vad mycket jag fick se! 

Mitt under löpningen började det snöa. Det blåste hård nordanvind på Fleminggatan.

Keep on running!

Unga och gamla Vallentunalöpare på språng på en säsongsstängd Ullna golfbana. På bilden springer vi ganska tätt men kort efter var luckan betydligt större. 

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen och bör därför begränsa mina "nära kontakter med andra". Men betedde jag mig olämpligt när jag idag tog ett långpass med några löparkompisar i klubben?

Tyskland införde idag förbud mot alla "folksamlingar" på över två personer. I Sverige är det 500 som gäller. Därför har t ex en del löpartävlingar i helgen kunnat genomföras, bl a Solvikingarnas Vårtävlingar i Göteborg och halvmaran Norasjön runt.

För en gamling som jag gäller hårdare regler än för andra. Till skillnad från Tyskland, Italien, Spanien och flera andra länder handlar det här hemma ännu så länge mest om rekommedationer, inte förbud och ingen kan gripas eller bötfällas. Jag hoppas att vi inte hamnar i den situationen. Lugn och sunt förnuft råder ännu så länge i Sverige.

Ändå är det  lite speciellt att vara över 70 år. Så här lyder Folkhälsomyndighetens rekommendation för oss:

"Vi uppmanar nu personer som är 70 år och äldre att begränsa sina nära kontakter med andra de kommande veckorna. Det innebär bland annat att man så långt som möjligt ska undvika folksamlingar som kan uppstå i exempelvis kollektivtrafiken, affärer eller offentliga lokaler. Försök att hålla dig hemma, men självklart finns det inget som hindrar att du går ut och promenerar utomhus, men inte i grupp. Be om hjälp för att göra ärenden, t.ex. att handla mat som innebär en risk för nära kontakter med andra människor".

Jag tvekade om jag skulle vara med när en klubbkompis gick ut på FB och bjöd in till ett långpass på söndagseftermiddagen. All träning har annars i veckan skett helt på egen hand och dessutom utomhus. Men eftersom jag antog att vi bara skulle bli en ytterst liten grupp och att alla också skulle vara friska tackade jag ja. Mer problematiskt var det att åka Roslagsbanan till Valentuna. Nu var vi dessbättre inte så många passagerare.

När vi skildes åt efter att i makligt tempo ha sprungit ca 25 kilometer så någon:

-Underbar runda, det här gör vi om nästa söndag!

Efteråt slog det mig; det är kanske inte alls så säkert att jag är med då. Läget kan nästa vecka vara helt annorlunda med skärpta regler. Som 70+ springer jag i en annan division än de yngre och medelålders löparna. Jag ingår ju i en riskgrupp, hur frisk jag än känner mig. Fast några "promenader" blir det nog inte.

Veckans distans 155 km.

Keep on running!

Sista benträningen på gymmet för ett tag. Personer över 70 år bör begränsa kontakterna med andra människor så långt det går, råder Folkhälsomyndigheten och F&S följer dessa råd.

 När nu gymmen stänger eller utfärdar stränga restriktionerr för besökarna upphör jag med all inomhusträning. Men att sluta springa utomhus gör jag inte.

Idag onsdag gjorde jag mitt sista gymbesök på ett tag. Att avstå från löpbanden känns inte det det minsta svårt. Däremot svider det lite att inte kunna träna mina artroskän i redskapen. Det gör jag annars flera gånger i veckan på F&S och jag tror att det är den träningen som gjort att jag varit helt besvärsfri under de senaste sju åren. Hur ska jag nu göra?

Under mina coast to coast har artrosträningen varit eftersatt. Det har varit svårt att att komma till gymmen och när hotellen haft ett "fitness center" har redskapen antingen varit trasiga eller annars har det varit fel sorts maskiner. Ändå har det gått bra- jag har trots den undermåliga träningen inte haft några artroskänningar, varken under USA-löpen eller efteråt. Så ett stopp nu på hemmaplan några månader (?) går säkert också bra.

När jag fick diagnosen knäartros gav min sjukgymnast mig ett träningsprogram på några enkla redskapsövningar som gick ut på att stärka benmusklerna runt knät och därmed stabilisera knäleden. Jag gick in 100 % och blev ganska snabbt bra. Jag blev dessutom väldigt stark och klarar numera maxvikterna i några av maskinerna. Jag minns att jag i början köpte en viktmanchett på 5-10 kg att fästa runt vristen för att kunna träna hemma. Plockar jag fram den nu kommer den att kännas på tok för lätt. Så jag vet inte riktigt hur benträningen nu ska ske.

Fullt ös på Tantolundens utegym.

Kan utegymmen vara en lösning? Troligen inte. Man har inte "mina" redskap benpress, lårcurl och benlyft. Däremot tror jag utegymmen generellt får ett uppsving i dessa coronatider, När jag idag sprang förbi Tantolundens utegym såg jag flera personer träna där.

Varför träna i redskap på gymmen när så mycket finns gratis ute i naturen? resonerar bokförlaget Sisu idrottsböcker och tipsar om mängder av övningar man kan göra i skogen, parken, lekplatsen eller trädgården. I dessa.coronatider bjuder förlaget allmänheten på de här instruktionsfilmerna, Fungerar nog men lite komiskt ser det ut. Bättre för knäna verkar de HÄR övningarna vara, också från Sisu.

Jag fortsätter min utomhuslöpning så länge det inte kommer några nya propåer. Kanske rent av ökar jag mängdträningen när det inte finns så mycket annat att göra. Att det i Sverige skulle gå så långt som i t ex Spanien och FRankrike, tvivlar jag på. Läs HÄR om tv-profilen Elisabet Höglunds erfarenheter från sin cykelträning i Spanien.

Keep on running!

Ödsligt på tåget från Stockholm till Östersund/Åre. SJ passade på att byta ut restaurangvagnen mot en kaffevagn (resan tar drygt fem timmar).

Vad synd- alla parkrun-lopp i världen har i all hast ställts in. Och här sitter jag på tåget till Östersund för att vara med på premiären i Östersund.

Klockan 23.02 på fredagskvällen skickade ledningen ut krisbeskedet: alla parkrun i Sverige ställs in till och med slutet av mars på grund av coronaviruset. Dagen innan hade ledningen i England bestämt att alla lopp i hela världen, totalt 14 länder, ställs in. Överreaktion?

Ja, vad som är rätt eller fel kan ingen säga. Men att dessa smålopp, i alla fall i Sverige, skulle vara någon hälsorisk är svårt att förstå. Loppen i t ex Kungsängen och Huddinge har i snitt 20 deltagare och det största, Hagaparken, lockar ett 70-tal varje lördag.

Så vad göra när man sitter med tågbiljetter och hotellrum i Östersund som inte kan avbokas? Resa naturligtvis! Och samma sak gör jag nog inför premiären i Halmstad  den 27 mars. Där har jag också bokat resa och hotell. Nu får jag väl i all ensamhet jogga runt på dessa parkrunbanor, utegångsförbud råder ännu inte. . .

Mer bekymmersamt är det med mitt nästa coast to coast efter att USA infört inreseförbud  för europeiska resenärer under en månad. Jag reser visserligen inte förrän den 29 maj så mycket kan hända. Skulle förbudet kvarstå, ja då blir det nog något längre löp i Norden. Världen går inte under, däremot kanske Norwegian som jag tyvärr flyger med. Flygbolaget har tidigare varit illa ute och nu är det storkris.

Inget parkrun i Östersund men jag sprang delar av banan längs Storsjön och också ut på isen.

Ja, jag är nästan glad att loppet inte blev av. Det var isande vindar och parkrunbanan var mycket isig, närmast ospringbar. Det blev ändå 7 km utomhus och sedan en mil på hotellets löpband. Kul också att träffa en kändis i stan, den gamle skidstjärnan Mathias Fredriksson.

En underbar löptur på 1 mil längs Storsjön och Hälsans Stig. Bilden från Semsås Brygga.

Keep on running!

PS

Med UD:s rekommendation i lördags om att avstå från alla utlandsresor fram till den 14 april är även min start i Düsseldorf Marathon den 26 april i farozonen.