klart för avfärd från Töreboda station för tre pigga pensionärer. Bernt och Mats i bakgrunden. Vi fick medvind och solsken och kunde notera 46 km efter första löpdagen till Flämslätt stifts ioch kursgård.

Mössa och vantar på. Det var inte precis någon coast to coast-feeling när löparäventyret idag startade i arla morgonstund. En skadad kontaktledning efter Örebro höll spänningen vid liv.

Ja, nu är jag igång igen eller rättare sagt vi för jag har två medlöpare med mig; Bernt Hedlund och Mats Dänsel, två gamla ultrarävar. Med två vagnar ska vi springa de ca 30 milen mellan Töreboda och Falkenberg. Sex dagar är vi ute och bor på diverse udda ställen som stiftsgårdar, motell, hotell och vandrarhem. Dessbättre slipper jag camping men primuskök och frystorkad mat finns med i en av vagnarna (inte min där det däremot finns lingondricka).

Ett rådjur springer över de vidsträckta fälten på Västgötaslätten, en traktor klipper gräset i vägrenen, vi ser den ena skocken efter den andra av vitkindade gäss (eller var det grågäss?), trafiken är gles, på pizzerian i Tidan är vi nästan de enda lunchgästerna och i Lerdala ser jag en person stiga av bussen, annars kusligt folktomt. Kort sagt, det händer inte så mycket.

Det är inte många grader. Ändå svettas vi, mössa och vantar åker av efter ett tag och det känns skönt i medvinden. I samhället Tidan ser vi en stor tegelbyggnad. En nedlagd textilindustri, måste ha varit något stort en gång i tiden? Att pizzabagarna inte vet vad som rymts i byggnaden är kanske inte så konstigt, vi frågar vidare men får inga svar. Märkligt, ungefär som att stå utanför Münchenbryggeriet på Södermalm och där fråga en stockholmare som bara skakar på huvudet.

Yllefabriken Tidan startade 1911 och hade under sin storhetstid på 30-talet över 200 anställda och här låg också under en tid huvudkontoret för Svenska Yllekoncernen. 1966 las Tidanfabriken ner. Foto: Jssfrk (Wikipedia)

Naturligtvis hade den resa vi nu gör varit lite behagligare om den skett under våren eller sommaren. Men sällskapet piggar upp och vi tycks ge varandra nya krafter och hinner fram till dagens etappmål innnan det mörknat. Stiftsgården blir en positiv överraskning, stor och fin, man har ställt in mat i kylen i den jättelika och folktomma matsalen och hörsammat pensionärernas önskan om att vardera få två alkoholfria öl till maten. Chokladbitarna i skålen uppskattas särskilt av den äldste pensionären och när sällskapet lämnat lokalen ligger inte många bitar kvar i skålen.

Flera av husen och gårdarna vi passerar har vackra namnskyltar vid vägkanten.

Stora Rör, ett 30 meter stort och fyra meter högt gravröse från bronsåldern (perioden 1 800-500 f. Kr.). Man tror att bara en person begravts här men vem är okänt.

Imorgon rullar vi vidare till Rasta i Falköping- hotellet har som granne mina favoriter Lidl och McDonalds. Och kanske får jag också avnjuta några tranor vid Hornborgarsjön.

Keep on running!

Målet eller eventuellt startpunkten för nästa löparäventyr blir Töreboda. Samhället vid Göta kanal spåddes en lysande framtid när Västra stambanan stod klar 1862. Men järnvägen konkurrerade snabbt ut kanalen och Töreboda blev inte den knutpunkt man trott.

Är det inte till Töreboda vår längtan står? Jo, kanske sommartid för en kanalfarare men inte sent i oktober för en löpare.

Ändå lockar Töreboda. Planen är att springa den 20 mil långa Ätradalsleden mellan Falkenberg och Falköping och därefter fortsätta upp till Skövde och Töreboda, totalt cirka 27 mil på sex dagar. Det innebär alltså ett snitt på knappt fem mil per dag.

Det kan bli en behaglig rutt trots årstiden. Att springa på en gammal banvall brukar vara toppen, inga backar och i det här fallet asfalt till största delen. Ultralöparen Bernt Hedlund har jag som sällskap, det var förresten hans idé. Vi springer med varsin baby jogger och tar in på hotell och vandrarhem. Start om cirka två veckor..

HÄR rutten.

------------

Dags för start i Lidingöloppet. Här är folk villiga att betala 300 kr men jag nobbade det "virtuella" loppet och sprang gratis.

Träningslöpte Lidingöloppet 15 km på lördagen, tid 1.24.12 (5:40 min/km), något långsammare än beräknat och tvingades gå i några backar. Jämfört med den riktiga tävlingen hade tiden räckt till seger ifjol i 70-klassen och en andraplats året innan (finns dock ingen 70-klass på 15 km men det går att skapa en sådan resultatlista). 

Keep on running!

Lingonen knäcker inte mig men möjligen min joggingvagn. I år har jag plockat lingon motsvarande min egen vikt + 15 kilo. Hur många kilo lingon tror ni jag då plockat? Bilden från Älvkarleby.

Keep on running!

Sedan februari i år har jag inte sprungit en enda tävling. Varför? Jag är portad . . .

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen. Enligt Svensk Friidrotts regler för sanktionerade tävlingar (tävlingar som anordnas av klubbar anslutna till SF) är ”tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19”.

Åldersdiskriminering? Nej, det kan jag inte hävda. Men det känns så. Jag hade t ex gärna sprungit SM 10 km i Anderstorp den 10 oktober och terräng-SM i Vällingby den 28 oktober. Men jag får alltså inte deltaga.

Startförbudet innebär att min 38-åriga svit med minst ett maratonlopp per år riskerar att brytas. Lite trist. Möjligen springer jag en mara utomlands senare i år (Valencia 6 december) men flyg och utlandsresor är inte att rekommendera för en 70+.

Coronan har inte dödat mig men lite av löparglädjen. Det har du säkert märkt här på bloggen. Jag skriver inte lika ofta och inläggen är kanske inte så intressanta som tidigare. Någon kommenterade med rätta att det rådde ”torka” på bloggen.

Vacker väggmålning på ett annars fult hus i Farsta (Brunskogsbacken). I veckan började jag beta av Farsta stadsdelsområde som består av hela tio stadsdelar (Fagersjö, Farsta, Farsta strand, Farstanäset, Gubbängen, Hökarängen, Larsboda, Sköndal, Svedmyra och Tallkrogen).

Även om jag egentligen inte är så där jätteförtjust i tävlande så är det ändå tävlingarna som ger energin. Ändå har jag i år sprungit mera än normalt för att vara ett icke coast to coast-år. Hittills är jag uppe i drygt 600 mil. Mitt projekt att springa på alla gator i Stockholm stad och löpningen Stockholm-Göteborg t/r har bidragit. Och ska man säga något positivt om coronan så är det att den fått mig att springa längre distanser utomhus (gymmet vågar jag knappt besöka).

Tävlingsförbudet har medfört att all kvalitetsträning avstannat. Det känns rätt meningslöst att försöka toppa formen när det inte finns några tävlingar för mig. Jag är därför avundsjuk på de som ändå får tävla, t ex gubbarna i M65. Och någon maratonstatistik blir det inte heller i år. Den skulle bli helt missvisande med tanke på alla inställda lopp.

Keep on running!

Sverker ställde upp i ur och skur som funktionär, inte bara när Fredrikshof arrangerade lopp utan även för andra klubbar. Bilden, där Sverker syns till vänster, är från Premiärmilen för några år sedan.

Bloggens flitigaste följare, signaturen Sverker, har tystnat. Löparen och livsfilosofen Sverker Unnes är död.

Ingen har gjort fler inlägg på min blogg än Sverker. Så fort jag skrev något hade han alltid en synpunkt. Aldrig några hårda ord, alltid en massa synpunkter, ofta udda historiska fakta vid sidan av själva ämnet men alltid intressanta upplysningar.

Plötsligt blev det tyst. Läsare undrade vad som hade hänt. Hade jag kanske stängt av Sverker? Den 9 augusti skrev han sitt sista inlägg. Tre veckor senare, den 30 augusti, avled han. Sverker, som bodde i Solna, var född 1943 och blev 77 år.

Jag kände inte Sverker, hade bara träffat honom på några tävlingar, men ändå känns det som om en nära vän gått bort. Sverker var en flitig motionslöpare, tävlade för Fredrikshofs FIF, var veteranombudsman, funktionär på många tävlingar och under senare år tävlade han enbart på lopp upp till 10 km. Sista loppet (Stadion Marahon, 10 km) sprang han den 18 januari i år.

Hans initierade kommentarer under mina USA-löp fick mig en gång att fråga om han varit många gånger i USA.

-Aldrig satt min fot där, skrev han.

Och när läsare lite försynt tyckte han skrev för mycket på bloggen svarade han:

-Jag leker journalist.

Sverker, vi är många som saknar dig.

Keep on running!

Detta är Jonas, ett av mina barnbarn, Detta är också . . .

. . . Jonas, en bärrensare från Clas Ohlson. Båda är omåttligt populära.

Blåbärssäsongen är över och nu är det lingonen som gäller. Lingon kräva dessa Jonas, skulle kanske Albert Engström ha skaldat. Jonas är en prima bärrensare från Clas Ohlson. Problemet är bara att Jonas inte går att få tag på.

Skogarna dignar av lingon. Bären lär räcka till alla men det gör inte bärrensarna. När min rensare av modell Jonas i helgen gick sönder försökte jag köpa en ny på Clas Ohlson- slutsåld i butikerna och inga i webblagret!  Jo, det fanns visst några kvar i Kiruna, Malmö och Trelleborg. Kanske kunde man skicka mig ett exemplar?

-Nej, det går inte,svarade man mig på chatten och önskade mig en "fin dag".

Vad göra? Min gamla rensare hade jag sågat sönder för att den skulle kunna passera soprumsluckan. Och på nätet var alla Jonas slutsålda utan på Hemgården. Snabbt beställde jag en därifrån men fick kort efter beskedet att den var slut även där.Fort ner i soprummet för att fiska upp den itusågade Jonas och med lite silvertejp här och där blev den som ny!

Som du förstår är jag igång med mitt årliga lingonplockande. Det sköter jag som vanligt på springande fot. I helgen svepte jag över skogarna i Mehedeby, Marma och Skutskär i norra Uppland. Vilken frihetskänsla! Och vad mycket lingon det finns. Jag fick under två dagar ihop 20 kilo (nytt PB) och hade Jonas inte gått sönder hade det blivit några kilo till. Upptäckte försent att plasten spruckit på ett ställe och att bären läckte ut när Jonas skakades.

Marma Mehede IF värmer upp på Rudsjövallen i Mehedeby inför mötet med SK Iron (matchen slutade 7-1). Inte långt ifrån planen plockade jag lingon. Fotbollen i Mehedeby har legat nere många år men nu är man åter i division 8 norra, den lägsta serien.

Under dessa bärexpeditioner är Upptåget perfekt. Men en 24-timmarsbiljett kan jag hoppa av och på lite här och där. Istället för att bo dyrt och dåligt på vandrarhemmet i Älvkarleby (turisthotellet har bommat igen) rullade skogsluffaren in på fint hotell i Gävle, dessutom nästan till samma pris.

Vad gör jag då med alla lingonen? Självklart lingondricka- världens bästa måltids- och sportdryck. Nya expeditioner till Uppland och Gästrikland väntar. Målet är att i år bli självförsörjande på denna dryckjom som kräva en Jonas!

---

Äpplen behöver jag inte ens plocka. Snälla villaägare sätter ut påsar med prima fallfrukt som blir äppelmos. Bilden från Långbrodalsvägen i Herrängen.

Nu är även Älvsjö stadsdelsområde avklarat. Området består av stadsdelarna Herrängen, Långbro, Långsjö, Älvsjö, Solbega, Örby Slott och Liseberg. Från 1 juli gick Älvsjö upp i Hägersten och nu heter stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö stadsdelsområde.

Keep on running!

Keep on running!

Fyra år gamla bostadsrättsvillor på 135 kvm på Gällerstagränd i Hagsätra, en stadsdel som polisen klassar som ett utsatt område. För två år sedan kunde man köpa husen här för cirka 5 miljoner kronor och ha en månadsavgift på runt 5 000 kronor, alltså ett kap. Det är avståndet från stan och området som drar ner priset.    

Puh! Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde är gigantiskt med sina tolv stadsdelar och cirka 600 gator. Men när nu också detta jättelika område är lagt under mina fötter ser jag ljuset i tunneln.

Ja, projektet att springa på varenda gata i Stockholms stad/kommun blev mycket större än vad jag först tänkte. Det var i våras idén om att ”inta” olika stadsdelar dök upp och först ut var Kungsholmen. Ganska snart gick det upp för mig att det här kunde bli hur stort som helst. Men också ganska tidigt insåg jag att projektet kanske inte var så dumt ändå.

Jag har fått se det som de flesta aldrig får se hur länge de än bott i stan. För det är ju så att man traskar på samma gator, tar samma rundor och känner inte ens sitt eget närområde. Jag förvånas över hur enormt mycket Stockholm rymmer, hur välordnat det mesta ändå är och vilken vacker stad Stockholm är- även utanför tullarna. Men jag har också sett baksidorna; de ”utsatta områdena” som av polisen definieras som ett geografiskt avgränsat område som karakteriseras av en låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.

Just inom Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsområde ryms inte mindre än tre utsatta områden: Östberga, Rågsved och Hagsätra. Man märker nästan direkt att det är något speciellt med områdena. De ger ett relativt fattigt intryck- i t ex Rågsved har tre av fyra invånare utländsk bakgrund. Jag ser dock inget förfall, än mindre slum till skillnad från hur det kan vara i många europeiska städer, för att inte tala om i USA.

En vanlig syn i Hagsätra.

Nej, Sverige är i alla fall på ytan en välfärdsstat där husen även i förorterna är välhållna, kommunikationerna fungerarar och där det finns parker, skolor, fritidshem och idrottsplatser snart sagt överallt. Det grävs och repareras och i Hagsätra är de vita skåpbilarna från Ikano Bostad en vanlig syn på gatorna. Varje förort har sin charm och sina små pärlor, t ex Gällerstagränd i Hagsätra. Ändå är jag glad att bo mitt i smeten i Stockholms innerstad. Fast nog är det konstigt att jag skulle få två toppmoderna villor på just Gällerstagränd för vår lika stora bostadsrätt i innerstan!

De rödmarkerade områdena är nu avklarade.

Hur håller jag rätt på alla gator så att jag inte missar några?

Ja det är inte helt lätt och jag brukar missa ett par varje gång. Blir det för många gör jag återbesök. Utan en handhållen gps skulle det inte gå. Jag tar stadsdel för stadsdel, har innan kollat upp stadsdelens gränser och i gps:en lagt in stödjepunkter som norr, söder, väster, öster och mitten. Hemma tankar jag ner datan och får upp en karta som visar var jag varit.

Tar det inte en hiskelig tid?

Absolut. Nu när jag dessutom är ute och springer i förorter långt hemifrån måste jag ta pendeltåg, i alla fall i ena riktningen. Ofta kan jag vara ute en hel dag och det brukar bli 25-40 km. Jag har med mig kaffe, dryck och lunchmat i kärran, Brukar bli en parkbänk eller en sittgrupp invid några hus. Riktigt mysigt! Numera lyssnar jag väldigt mycket på radio (mest P1).

Springer du hela eller halva gator?

För det mesta tar jag hela gatan. Men är det en återvändsgata kan det bli halvvägs och sedan tillbaka. Logistiken är besvärlig, lätt att bli snurrig och ofta springer man flera gånger på samma gata. Det skulle gå att lägga in en exakt rutt i gps:en men det skulle ta för lång tid.

Keep on running! 

En fejkad förstasida på  Runners World. Lustigkurren och upphovsmannen heter Rasmus Oderud, mera känd som "Skyltmannen".

I veckan meddelade löparlegendaren Rune Larsson att han sprungit totalt 25 000 mil sedan 1 januari 1973. Svenskt rekord? Nej, faktiskt inte.

Sträckan är ofattbar. Och den blir inte så mycket mer begriplig när den översätts till drygt sex varv runt jorden. Men om alla dessa löparår bryts ner till mil per år eller mil per vecka kan nog de flesta löpare få en uppfattning om Runes prestation. Ja, då handlar det om drygt 500 mil/år eller cirka 10 mil i veckan. Det är kanske inte så mycket, säger någon kaxigt. Jo, enormt att snitta på 500 mil under 47 år.

Runes anspråkslösa och korta inlägg publicerades på Facebook. Där är Rune en populär figur och han fick snabbt närmare tusen likes och mängder av kommentarer. Först trodde jag att det här måste vara "svenskt rekord". Men det finns större "galningar" än Rune. På löparforumet jogg.se läser jag en tråd om vilka svenskar som kan ha sprungit mer än 10 000 mil.

En av värstingarna, Bo Engwall, även kallad Löpar´n, nämner Tage Winter. Tage är för de flesta yngre löpare en helt okänd person men jag har träffat Tage några gånger och vet att det här är en riktig hårding. Han är jämngammal med mig och toppade förr ofta den åldersklassindelade maratonstatistiken. Hans livsmål är att komma upp i 40 000 mil och 2017 var han uppe i 38 294 mil enligt en annan tråd på jogg.se. Så även Rune har sin överman, i alla fall om man räknar antalet löpmil.

Själv ligger jag i en annan division; har till dags dato kommit upp i 19 348 mil sedan starten 25 oktober 1981. Får jag vara frisk kan jag kanske nästa år fira 20 000 mil. Rune kommer jag aldrig i kapp men under senare år har försprånget minskat.

Tvärtemot de flesta har jag sprungit mer på äldre dar. 2002 var första året då jag sprang mer än 500 mil på ett år. Sedan dess har det blivit minst 500 mil per år, alltså en svit på 18 år med en topp 2016 på 1 019 mil.

Keep on running!