Det har gått troll i mina parkrunlopp. Misslyckas gång på gång att gå under 25 minuter. Där tycker jag "skamgränsen" ligger så idag gjordes ett fjärde försök i Uppsala.

Banan längs Fyrisån är helt platt men är ändå inte supersnabb, lite knixig och mest grus.Karbonskorna funkar inte optimalt på det underlaget men det blev ändå karbonskor. Den här gången hade jag för första gången en plan; ta det relativt lugnt 3-4 km och om krafter fanns, öka mot slutet.

Det var som sagt fjärde gången och troligen det sista försöket. Jag hade visserligen varit ganska nära de senaste tre veckorna med 25.28, 25.06, och 25.35. Ifjol var jag över minuten snabbare. VIsst, tiderna försämras med stigande ålder men det lite trista är att jag tappar mot jämnåriga. Min plan gjorde mig dock lugn. Nu skulle jag bara behöva plågas drygt en kilometer. . .

När den näst äldste manlige löparen, Lennart Venemalm, 68 år från Uppsala LK, sprang om mig 400 meter från mål försvann lugnet. Va, vad kom han ifrån? Jag hade ju en "betryggande" ledning. Vi springer visserligen i olika åldersklasser och parkrun är ingen riktig tävling men ändå. .. Det goda med saken var att jag nu ökade farten något men kom naturligtvis inte i kapp.

-Ja, skriker jag när mållijen korsas. Klockan visade att jag hade 5-6 sekunders marginal. Visserligen krånglade klockan vid starten men så många sekunder missade jag väl inte?

Bara knappt halvtimman senare får jag svaret när resultalistan mejlas ut. Min tid blev 24.59. En sekunds marginal alltså. Tusen tack Lennart, du räddade mig. Nästa lördag behöver jag inte åka till Uppsala . . .

I väntan på Mälartåget rensades de sista lingongen på perrongen i Tierp.

Efteråt avslutades en lyckad dag med lingonplockning i Tierp. Och på söndag åker jag upp till Älvkarleby och plockar mera. Lidingöloppet (LL) i all ära men mitt LL (lingon och löpning) är ännu bättre.

Keep on running!

I Tegnérlund satte jag på mig mina nyinköpta löparskor från Lldl. Färgerna matchade Carl Eldhs Strindbergsstaty men vad gäller hållbarhet vinner titanen.

Herr Snålman kunde inte motstå Lidls veckoerbjudande om ett par löparskor av märket Crivit för 299 kronor. Rena skräpet när märkesskor kostar minst 1 500?

Nej, det är inte så säkert. Det här blir mitt fjärde par Lidlskor- erfarenheterna från de tre tidigare är goda, Ja, det första paret från 2019 för reapriset 149 kr tyckte jag var bland de bästa jag sprungit i. Samtliga skor hade dock en hake; hållbarheten var inte den bästa. Skorna höll bara ca 125 mil, sedan var sulan utsliten (bokförde varenda km). För det mesta springer jag i Brooks Adrenaline och dom brukar hålla runt 400 mil.

Alla Crivitskor har varit lite olika. Hur dessa är vet jag inte men de första kilometrarna hem från butiken kändes lite stumma. När jag bytte ut iläggssulan mot mina fotbäddar blev markkontakten inte lika påtaglig. Eftersom jag normalt springer i flera olika skomodeller och skiftar skor varje dag, gissar jag att även dessa skor blir helt prorblemfria.

Jag kommer nu att bokföra alla kilometrar i de nya dojorna för att se om hållbarheten förbättrats. För de fletsa spelar det ingen roll, ett par skor som håller över 100 mil tycker i alla fall skofabrikanterna är helt ok. Men skulle mina märkesskor hålla så kort tid hade jag haft en skonota på över 8 000 kronor per år. Orealistiskt!

Nu hoppas jag att Crivit snart utvecklar en egen karbonsko. Då skulle skotillverkarna få tuff konkurrenss, nu  är priserna på karbonskor hutlösa!

--

Gjorde i lördags ett tredje försök i Uppsala att springa parkrun under 25 minuter, alltså 5-minuterstempo. Platt fall; 25.35. Kanske ett fjärde försök nästa lördag.

Keep on running!
 

25.06 på 5 km parkrun i Uppsala blev en besvikelse eftersom målet var att gå klart under 25 minuter. Nu blev det en 26:e plats och 7:e åldersomräknat bland 46 löpare. Segrade gjorde Robin Pino, Uppsla LK, på fina  16.38. Den tillfälliga banan (omlagd pga ett brobygge) är visserligen platt, men knixig och går mest på grus.

Vid målgången var jag övertygad om att det gått bra. Klockan sa dock något annat och besviken lämnade jag målområdet för att hasta till Mälartåg och lingonplockning i Skyttorp.

Snart var det dags för nästa motgång. Rulltrappan upp till perrongen var avstängd och jag fick kånka upp joggingvagnen för alla trapporna. Tåget stod inne, jag viftade vilt med armarna men när jag tryckte på dörrknappen började tåget rulla. Sekunderna var inte på min sida idag.

Övetygelsen om sub 25 minuter grundades på att jag veckan innan sprungit på 24.55. Den officiella tiden blev visserligen 25.20 men berodde på en felsprigning. Att ha sprungit fel under ett parkrun är jag nog rätt ensam om.

Forfarande är tiderna rätt viktiga trots att jag är pensionär, tillika motionär. Men snart kommer väl den dagen då jag bara springer lopp för att det är roligt. Med fyra veckor kvar till Göteborgs halvmaraton tvingas jag ge upp målet om 1.45. Orealistiskt att klara det när jag inte ens klarar det tempot på 5 km. Blir det platt fall också i Göteborg, ja då blir det nog inget maratonlopp i Växjö veckan därpå. Men till Uppsala återvänder jag- under 25 minuter måste jag bara.

Lingonsäsongen är igång, 8 kg blev det i Skyttorp.

Keep on running!

Kvalitetsträning tillsammans med en löpargrupp i Kista. För att försöka bli lite snabbare har jag också börjat springa allt mindre med joggingvagn.

Det fanns en tid då 5 minuter per kilometer var mitt normala joggingtempo. Idag klarar jag inte ens det tempot på tävling.

De två senaste resultaten från parkrun 5 km talar sitt tydliga språk: 26,42 i Hagaparken i förra veckan och idag 26:23 vid Lillsjön (Kungsängen). Det innebär 5:20 resp 5:16 minuter per km. Tycker man ”borde” ligga på 25 minuter.

Ingen av banorna är dock särskilt snabb. Mest jobbig upplevde jag den nya banan i Kungsängen som gick på mjukt skogsunderlag och bestod av ett antal småbackar. Trevligt, tycker säkert många men gamla sträckningen var något mer lättsprungen, gick mycket på asfalt- perfekt för karbonskor!

En tröst var att min tid i Kungsängen, trots en blygsam placering, var den bästa i loppet åldersomräknat. Någon invänder kanske att det är helt naturligt att man blir långsammare för varje år. Ja, så är det. Tittar man på parkrunresultaten rör det sig om en försämring med 4-5 minuter de senaste fem åren. Det trista är dock att jag också tappat mot mina jämnåriga konkurrenter. Åldersgraderingen är avslöjande: 2017 ca 80 % mot i år ca 70 %.

Det fanns också en tid då jag "aldrig" blev omsprungen. Nu springer de flesta om mig. Ser ut som om dom studsra fram och förstår inte varför jag står stilla. Annat var det för 15-20 år sedan, då sprang ”ingen” om mig på joggingrundorna. Och hände det var det nästan alltid någon som plötsligt ökat tempot för att sedan krokna. Minns att jag brukade tänka; jag fortsätter i mitt tempo, om fem minuter är jag förbi. Och det var jag!

En liten tröst är också att när jag har flyt, känns det ändå som om det går fort. Då verkar åldern sakna betydelse. Och uthålligheten tycks i stort sett bestå. 

Starten i Lillsjön parkrun har precis gått. Delvis skymd i bild men här ligger jag trea i loppet . . .  Foto: Parkrun

Målen sub 4 timmar på maran i år och 1.45 på halvmaran ligger fast. Tror mig ha märkt att de senaste veckornas kvalitetsträning ändå haft en viss effekt men just nu känns målen avlägsna.

Keep on running!

Diagrammet visar att jag från och med 2002 och fram till idag varje år sprungit minst 500 mil. Under mina 40 år som löpare uppgår den totala löpmängden till ca 21 000 mil vilket motsvarar 1,4 mil per dag eller drygt 5 varv runt jorden.

Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Egentligen en helt ointressant uppgift men gläds ändå över att en 74-årig kropp pallar dessa volymer.

Det finns inget egenvärde i att springa så här långt. Det har bara blivit så . . . Äventyrslöpen drar upp mängden, särskilt ett coast to coast där det handlar om cirka 500 mil. Hade jag inte i år genomfört Sverigelöpet (220 mil), ja då hade jag kanske tvingats bryta min 20-åriga 500-milssvit.

Träningsvärk drabbas jag nästan aldrig av. Men just nu känner jag av sådan i vaderna efter ett träningspass i Grubbens trappor på Kungsholmen (21 gånger uppför och nerför). Lite av ett friskhetstecken- jag lever! Fast på dagens långpass, Edsvikene runt på drygt 3 mil, gick det så tungt att jag tvingades ta pendeln hem sista biten. Tur att ingen i Vallentuna FK nappade på min förfrågan kvällen innan om ett långpass . . . 

Flygbiljetten till USA inför nästa coast to coast är nu köpt. Starten blir den 5 maj 2023 i Florence, Oregon.

Keep on running!   

En bra joggingvagn är den viktigaste utrustningen under ett coast to coast. Baby Jogger Performance 25th Anniversary väger bara 10 kg, har stora och smala 20"-hjul, är närmast outslitlig och en packåsna. Tyvärr tillverkas inte vagnen längre men jag har tre i stallet. (Arkivbild)

Det hänger på utrustningen. Den måste vara tipp topp under en coast to coast.

Planeringen är i full gång inför nästa coast to coast, det åttonde löpet över Amerika. Preliminär start blir den 5 maj 2023 och jag är ett knapptryck från att beställa en enkelbiljett till Portland i Oregon. Planen är att i stort sett springa samma rutt som under 2007, mitt första löp, alltså från den lilla kuststaden Florence vid Stilla Havet till Atlantstaden Virginia Beach i Virginia. Rena nostalgilöpet med andra ord. Därmed överger jag tanken på Boston Marathon i april, för dyrt och komplicerat.

Ett absolut krav på utustningen är att den måste vara i toppskick. Att springa med halvdana grejer under 100 dagar duger inte. Därför har jag börjat se över befintlig utrustning.

Joggingvagn

* Jag har ett exemplar i närmast nyskick. Men kan den förbättras något? Ja! Bakdäcken ska bytas ut mot något mer "punkteringssäkra" men lika lätta och smala som på originalet. Däcken håller normalt ett coast to coast så reservdäck behövs inte.

* Punkteringar är omöjliga att undvika. Därför behövs 3-5 reservslangar (byter slang i det fria och lagar på hotellet). Slangarna ska ha bilventil, inte racerveentil, så man kan pumpa på mackarna (i USA tar man ofta betalt för luften).

* Som vanligt får jag tillverka en stor skylt med texten COAST TO COAST och pryda den med amerikansk och svensk flagga, Nytt blir en text på sidan: World record holder- 8th run Den typen av skryt imponerar på amerikanen.

* Eventuellt går jag till en cykelverkstad och balanserar hjulen och sträcker ekrarna. Under några långlöp har jag råkat ut för att ekrarna varit på väg att losna, att själv sträcka är svårt. En fungerande handbroms är också viktig (nerförsbackarna i Wyoming är enorma, kommer vara uppe på över 3 000 meter).

Skor

Inga problem. Tar med mig tre par, alla av olika modell och gärna lite slitna. Kommer att behöva köpa 2-3 par längs vägen. Ibland får jag skor gratis eller med kraftig "löparrabatt".

Elektronik

Inte mitt specialområde. Men den utrustning jag haft har fungerat bra, nya grejer kan störa,

* Dator Tänkte först byta ut min bärbara dator (Surface window 8 Pro) till en Ipad för att få ner vikten med ca 1 kg. Webmaster avrådde dock eftersom en del funktioner inte skulle gå eller bli dyra att lägga in i Ipaden.

* Telefon Byta min ålderstigna Iphone? Nej, tyckte webmaster, bättre att köpa en ny längs vägen om den inte duger. Däremot kommer jag skaffa ett amerikanskt mobilabonnemang med någorlunda täckning i de kritiska delstaerna Oregon och Wyoming. Har studerat täckningskartor.

* GPS Min handhållna vattentäta Garmin Zumo 660 för navigering får hänga med igen. Ett nytt chip med senaste USA-kartan får dock köpas. Under mitt första coast to coast var det papperskartor som gällde och då blev det en del felspringningar, nu händer det "aldrig". Även Garmins cykelgps, som jag har på kärrans handtag, får hänga med, samma med löparklockan. Någon livtracking blir det däremot inte- skulle känna mig övervakad och det skulle heller inte lugna mina närmaste- jag bloggar ju dagligen och ringer ofta hem. 

* Kamera Har med mig samma vattentäta lilla modell som också kan spela in "film".

* Powerbank Tar med mig flera.

Kläder

Blir ett minimum, gäller hålla nere vikten på hela packningen som inte ska överstiga 10 kilo. Tyvärr väger elektroniken mycket med alla sladdar, adptrar mm. Eftersom jag bor på hotell kan jag tvätta ofta och det blir enbart snabbtorkande plagg, Tyvärr måste jag också ta med  mig lite campingutrustning och några vinterplagg.

Termos

Kyld dryck framför varm dryck är en oerhörd fördel. Tidigare har jag haft en större termos med tappkran som fyllts med krossad is från hotellet/restaurangen. Över isen har jag hällt Gatoradepulver. Det har funkat bra men helst skulle jag önska något kylelement men inte hittat något. Ska testa med kylfilt, typ för husdjur, runt termosen.

I nästa avsnitt tar jag upp frågan hur man kan planera en rutt.

----

Har nu fått mitt löp Smygehuk-Treriksröset noterat som ett FKT (fasted known time) i klassen self suported.

Keep on running!

Bilden är från West Virginia och Appalacherna under mitt första coast to coast 2007. Med en tioliters vattendunk under kärran stretar jag upp för backarna där det på toppen står en lastbil med kokande kylare. Nästa år återvänder jag kanske hit men är jag som 75-åring lika starka som 59-åring?

Ja, det blir ett nytt coast to coast nästa år! Planen är att återgå till rötterna och i stort sett springa samma rutt som premiäråret 2007.

Inget är spikat men det lutar åt att det åttonde löpet, från Florence i Oregon till Virginia Beach i Virginia, blir ett nostalgilöp. Kanske blir det också mitt sista men så har jag sagt många gånger tidigare.

Motivationen finns och även löpförmågan. Det senast genomförda Sverigelöpet på drygt 200 mil och ett dagssnitt på dryga fem mil har fått mig att tro att jag ännu inte fallit för åldersstrecket. Hur långa distanserna i Amerika blir återstår att se (tidigare har alla löp legat  runt 52 km/dag) men kanske drar jag ner dagsdosen något.

Pandemin har gjort att jag tvingats skjuta upp löpet flera gånger, senast jag sprang över USA var 2019. Coronaläget är fortfarande besvärligt i Amerika, samma med den politiska och ekonomiska situationen men detta ska nog inte behöva hindra mig. En löpare är fri som fågeln och påverkas inte lika mycket av sådana världsliga ting.

I april 2023 springer jag Boston Marathon. Jag är då yngst i min åldersklass M75 vilket är en stor fördel. Förra gången var jag också yngst. Först tänkte jag att som förra gången fortsätta att springa från Boston och väster ut men har nu tänkt om. Troligen flyger jag istället över kontinenten och startar på västkusten vilket är en fördel, inte minst ur vindsynpunkt.

Jag kommer nu i flera blogginlägg berätta om planeringen inför löp nummer åtta. Nästa avsnitt blir om utrustningen. Där har det hänt en del under de senaste 15 åren.

Keep on running!

Intervallträning på Kristinebergs IP. För att få fart på Ardennern sprangs superusingar. Vet du vad det är?

Jag känner mig som en Ardenner; stark och uthållig men långsam. Det räcker inte med en sockerbit för att få kusen snabb.

Formen är inte på topp. Det går långsamt och tungt. Så brukar det visserligen vara efter avslutade äventyrslöp. Jag är dock varken skadad eller nerkörd, men oj vad långsamt det går! Motivationen är heller inte på topp. Men att ta några vilodagar finns inte på kartan, det ska till mer för att bryta en nära åtta år lång runstreak.

I förra inlägget skrev jag att målet i år är att springa en halvmara på 1.45 och en mara under 4 timmar. Det ligger fast men skjuter nu fram tävlingsstart till oktober för att hinna komma i form. Eventuellt blir det loppen i Göteborg och Växjö men misslyckas jag där blir det någon tävling på kontinenten. Hittills i år har jag bara sprungit en tävling; halvmaran i Kungsbacka på svaga 1.53.

Det stora målet är Boston Marathon i april nästa år. Jag har då precis fyllt 75 år och är yngst i M75, en stor fördel. En tid runt 4 timmar brukar räcka för medalj. Premiärsprang Boston när jag fyllde 70 och kom då in som fyra. 2023 blir det också ett nytt coast to coast, återkommer om det när planerna klarnat.

Nu gäller det alltså att få upp farten, mängden har jag redan. Framöver blir det därför kvalitetsträning; backe och intervaller men inga mängdveckor med över 15 mil. Idag sprang jag för första gången så kallade supertusingar. Det är en stege med 100 m + 200 m + 300 m + 400 m= 1 000 m. Blev inspirerad av löparkompisen Lasse Eichinger (han som sprungit alla elljusspår i Sverige). En både lätt och tuff intervallvariant- man ser fram emot de korta 100 m och 200 m och har inte som när det gäller 1 km intervaller i huvudet att springa varje intervall på samma tid. Jag gjorde nu 5 stegar och det gick bra i 5-minuterstempo. Norska intervaller på band gillar jag också.

Att som jag springa med vagn har mest fördelar. De flesta löpturer har också skett med just vagn men nu när Ardennern ska bli ett fullblod är det slut med det. Att ha en kärra att kånka på befrämjar inte löphastigheten och löpsteget.

Keep on running!