Ron Hoopes i Saratoga, WY, här tillsammans med tre av sina barnbarn, gav mig en Steve. Bilden fick tas blixtsnabbt eftersom det var massvis med mygg. När vi skildes gav Ron mig myggsprej.

Ensam är stark, brukar det heta. Men en ensamlöpare över denna jättelika kontinent är alltid beroende av andra människor.

Jag möter uppskattning överallt. Folk ber för mig, man sticker åt mig pengar, man ger mig Stevar, bjuder mig på mat, frågar hur jag mår, undrar hur de kan hjälpa mig etc. Under alla mina coast to coast har jag nästan aldrig hört ett ovänligt ord sägas. Här gillar man personer som gör något till 100 procent, oavsett vad det är.

Dagens löpning mellan Rawlins och Elk Mountain hörde inte till de lättare; blåst, regn och tre nära milslånga backar. Men jag fick en Steve som kortade sträckan något. Paret Joan och Bruce Nelson i Utah, mormonfamiljen som hjälpt mig så många gånger tidigare, kände en bekant i området som kunde skjutsa mig (denna utkörning kompenserades med råge genom att jag dagen innan sprungit ungefär samma sträcka).

Lyckan fortsatte. Vid framkomsten till Elk Mountain stod en gryta med bisonkött och puttrade på spisen. Det var Lou Larsen på Elk Mountain Cabin som hört att jag var i antågande. Jag bodde här för fem år sedan och det blev.ett trevligt återseende.

I Elk Mountain bor 150 invånare men här finns ”allt”: en liten kyrka, café, museum, bibliotek, en convenience store och ett pampigt hotell från sekelskiftet. Ifjol las dock skolan ner eftersom det bara fanns fyra elever. Vintrarna kan vara svåra, orten ligger på över 2 000 meters höjd och motorvägen är ofta avstängd vintertid. Därför  gäller det att vara självförsörjande.

Evan var ute och joggade i Elk Mountain. Han är den första löpare jag sett under detta coast to coast!

Lou Larsen med sin hund och gubbe med plåster på näsan (för att skydda mot solen).

Dagens distans till Elk Mountain: 51 km

Keep on running!

Downtown, Rawlins, WY. Många butiker i centrum har tvingats stänga när Walmart öppnade 2014. Staden har 8 000 invånare och ger ett fattigt intryck.

När Walmart etablerar sig i mindre städer slås mängder av lokala butiker ut. Stadskärnorna dör och ett exempel på detta är Rawlins där jag nu befinner mig.

Att som lokal handlare kunna konkurrera med Walmart är svårt. Varhusen är gigantiska, totalt 4 600 i USA och kedjan finns i 2 500 städer. I varuhusen kan du köpa i princip allt till relativt låga priser. Walmart är därför både älskat och hatat.

Det märks tydligt hur butiksdöden härjat i Rawlins. Downtown med sina vackra röda tegelstensbyggnader från tidigt 1900-tal ger inget levande intryck. I staden finns ovanligt många hotell, även många nedlagda. Annan verksamhet som upphört får också stå kvar vilket förstärker det trista intrycket. Knappt ett träd och alldeles för breda gator i förhållande till trafik och den kraftigt minskade folkmängden. Allt kan naturligtvis inte skyllas på Walmart.

I Amerika tar man sällan ner skylten när verksamheten upphört. Nedre bilden den vackra Strand Theater från 1919 , utvändigt restaturerad men en ödebyggnad.

Backarna har plågat mig länge. Det nya plågoriset nu är myggen. De är väldigt aggressiva, på direkt. Myggmedel har införskaffats. Var? Naturligtvis på Walmart!

Dagens distans 37 km

Keep on running!

Utmattad passerar jag Continental Divide, det är kallt och blåser fruktansvärt. Jag är så trött att jag inte får till något hopp. Backarna är inte slut men i fortsättningen blir det mer nerför än uppför. 7 000 feet motsvarar 2 133 meter. Continental Divide är den vattendelare genom nordamerikanska kontinenten som skiljer Atlanten och Norra Ishavets avrinningsområden från Stilla havets avrinningsområde.

Drygt sex mil med den ena långa backen efter den andra. Till råga på allt ingen restaurang. Idag var det nära att jag stupade.

Dagens etapp mellan Wamsutter och Rawlins är kanske den besvärligaste under hela detta coast to coast. Idag fick jag förlita mig på erfarenheten- jag har sprungit sträckan tre gånger tidigare och då gick det bra. Så varför skulle det inte gå vägen den här gången?

Jo, det gick vägen. Och märkligt nog kom krafterna tillbaka mot slutet. Det som gör etappen så besvärlig är att det inte finns någon service alls. Det enda som finns att stanna till vid är en barack ute i halvöknen 23 km från Wamsutter där man säljer fyrverkerier. Förr om åren har jag kunnat köpa en Cola men nu gick inte ens det. Men wifi hade dom!

Dylan Yoksh och Nate Melchior säljer fyrerkeripjäser i en barack ute i ödemarken nära gränsen till Colorado. Många av kunderna kommer just från Colorado där försäljning är förbjuden men inte användning.

Dagens distans till Rawlins, WY: 66 km

Keep on running!

På de enormt ödsliga vidderna utanför Wamsutter i Wyoming fick jag syn på dessa två vildhästar. Vi var båda lika nyfikna. HÄR en skakig video på vårt möte.

Hästarna brydde sig inte om den brusande trafiken på motorvägen. Men mig såg dom direkt och kom springande mot mig.

Dagens möte med vildhästarna är bland det största jag upplevet under mina coast to coast. Wyoming är spännade, kargt, ödsligt, farligt- och vilt! Dessa mustanger ska man vara föfrsiktig med, de är inte ofarliga men det var ett skyddande taggtrådsstaket mellan oss.

Jag såg flera hästar på de enorma vidderna, några bruna andra svarta och vita. För mig är dessa hästar kanske samma upplevelse som när utlänningar ser våra älgar.

Nevada ska var den stat som har flest vildhästar, stammen i Wyoming växer dock. De är fredade men det går att köpa en egen häst men då i myndigheternas regi.

Dagens löpning till Wamsutter gick fantastiskt bra, medvind, soligt och lätt nerför. Wamsutter med några hundra invånare är egentligen ett oljesamhälle, oljeboomen pågår fortfarande och fracking är en vanlig utvinningsmetod.

Jag har varit 3-4 gånger i Wamsutter. Här finns inget att se. Får känslan av vilda västern. Det finns ett truckstop med Subway (ogillar Subway, ingen mat för löpare), en annan restaurang som till min hamburgare serverade det godaste potatismos jag ätit. Och så finns det en kyrka som jag övernattet i när det var fullt på det enda motellet.

Morgondagen till Rawlins blir tuffare. Kan ni gissa vad som kommer att hända under den färden?

Paret Moore i Rock Springs gav mig en Steve. Diana propagerade för en hälsosam sportdryck med en mängd elektrolyter och tyckte att jag skulle sluta dricka söta Gatorade. Hennes dryck var visserligen god men jag lämnar inte Gatorade, som jag tycker fungerar utmärkt (sköljer munenn efteråt med vatten).

Dagens distans till Wamsutter, WY: 49 km

Keep on running!

Amerikanen har aldrig långt till en Cooke-maskin. Bilden från hotellets gym i Rock Springs.

Är USA en nation på fall? Ja, om man tittar på befolkningens övervikt/fetma, medellivslängd och statens ekonomi.

Alla som besökt Amerika slås av hur överviktig befolkningen är. Det gäller särskilt i de små och medelstora städerna. Tycker mig ha märkt att det blivit värre med åren.

Jag sitter på en snabbmatsrestaurang i Rock Springs, WY. Under tiden kollar jag kunderna som kommer i en strid ström. På mitt kvitto ritar jag tre kolumner; normalviktiga, överviktiga och feta. Jag räknar upp till hundra och resultatet blir att ungefär att 2 av 3 vuxna är överviktiga alternativt feta. Kanske inte världens mest representativa urval men ändå . . .

När jag sedan tittar på den officiella statistiken stämmer mina siffror riktigt bra. Det är så det ser ut i hela nationen- 2 av 3 över 18 år är överviktiga varav 1/3 klassas som feta. Övervikt har alltså blivit normaltillståndet i Amerika. Utvecklingen i Sverige går också åt fel håll och nu klassas 51 procent av den vuxna befolkningen som överviktig. Skrämmande!

För lite motion- bara bilåkanded, inga promenader eller cykling- och dålig kost är några förklaringar till att det blivit så här. Under mina coast to coast har jag knappt sett en joggare, hittills ingen. Så enormt feta personer som finns här ser man aldrig i Sverige. 

Medellivslängden sjunker också i USA. Mellan 2019 och 2021 sjönk den från 80 år till 76 år. USA drabbades värre under pandemin än många andra nationer vilket kan vara en förklaring.

Och så ekonomin. På pappret är den amerikanska staten bankkrutt. Dollarn är dock stark och omvärlden har fortsatt förtroende. Men det kan vända snabbt och då utlösa en världsdepression.  Nationen fick en andhämtningspaus när senaten nyligeng beslutade att ta bort skuldtaket.

När jag talar med vanligt folk är man bekymrad över att allt blivit så mycket dyrare. Och som svensk turist tycker jag också allt är jättedyrt. Ett motellrum under tusenlappen och en lunch under 125-150 kronor hör till undantagen.

Inte så mycket löpning idag, mera planering och shopping.

Den gamla löparkepsen från Heleneholms Marathon 2008 (Veteran SM där jag blev 3:a i M60 på 3.15) kastades och ny keps inköptes i det stora shoppingcentret där det knappt fanns en kund.

Keep on running!

Imponerande berg, Green River, WY. I det här området finns världens största fyndigheter av mineralen trona, som i processat skick blir sodaaska.  Soda finns i en mängd produkter som i glas, bakpulver, tvättmedel med mera och är Wyomings största exportprodukt. Brytningen sker i tre underjordiska gruvor utanför stan, kolbrytningen har sedan länge upphört.

-I´ll beat you! skriker en uppenbart drogpåverkad ung man i Green River. Jag ökar farten, han springer efter men jag lyckas springa ifrån honom.

Jag vet inte om det var något allvarligt menat hot eller bara skoj. Lite otäckt var det ändå. Hotelser är annars väldigt ovanliga under ett coast to coast, ofta förstår man vilka personer som ska undvikas. Udda existenser finns det dock gott om i Amerika.

Bilisterna tutade uppmuntrande. Men vad handlade det hela om?

Till denna kategori kan också inräknas en äldre man som som stod och viftade med en skylt i Green River med texten "Wake up America!". Jag gick fram och pratade med honom. Förstod att det handlade om någon politisk protest. Demokraterna var skit, samma med Biden, sa den slitne och nästan helt tandlöse mannen, dock med en guldtand i nederkäken. Men vad som var så dåligt med demokraterna kunde han inte förklara trots upprepade frågor.

Trevligare var mötet med en bilist som stannade till strax utanför Green River. Han var mäkta imponerad och stack till mig en massa dollarsedlar, fler blev det ju längre samtalet pågick. Tackade först nej men har förstått att det är oartigt.

I Green River fick jag också telefonen lagad. I en telebutik lyckades man plocka ut simkortet som satt fastlåst men inte i sin rätta hållare. Nu ska det gå att ringa och vara uppkopplad igen (wifi fungerade dock). Jag har T-mobile som operatör men tyvärr har bolaget ingen täckning just i Wyoming, frånsett i det största städerna. "Cvilisationen" börjar först i Nebraska och dit är det långt.

Vägen helt för mig själv. När highway går parallellt med en motorväg väljer alla motorvägen, men inte jag.

Det blev en lång men lyckad dag. Fick mot slutet känna av den fruktade vinden i Wyoming. Motvind de sista två milen gjorde att jag kom fram mycket sent till Rock Springs. Hotellets wifi fungerade inte varför denna text är skriven dagen därpå.

Imorgon blir det en Steve. Nödvändigt eftersom avståndet mellan Rock Springs och motellet i Wamsutter är  cirka tolv mil i ren ödemark. Bilåkandet kompenseras med löpning här i Rock Springs, varenda meter ska springas.

Dagens distans till Rock Springs, WY: 63 km

Keep on running!

Inget berg är det andra likt. Den här typen av berg såg jag inte i Utah eller Oregon. De skiftar lite i grönt och man skulle kunna tro att det är kopparmalm men troligen inte. I bild nummer två utläser jag ansikten,typ troll.

Föreståll dig ren ödemark. Inte ett hus, inte ett träd, milslånga raksträckor. Så hade jag det idag under dryga fem mils löpning på motorväg. Trist? Nä!

Det är bergen som faschinerar mig. I fjärran ser jag snöklädda bergsmassiv (som jag dessbättre slipper) och på bägge sidor av vägen dessa märkliga berg, skimrar ungefär som oxiderad koppar. Vad kan det vara, tro?

Känner fortsatt av den höga höjden, minsta fartökning och jag blir jättetrött. Har praktiserat att ta en powernap i det fria de senaste dagarna, fungerar bra och krafterna kommer åter. I sanningens namn har jag nog ändå lite för långa distanser. Fyramilare istället för femmilare skulle varit bättre i bergsstater som Oregon, Idaho och nu Wyoming. Först när jag når Nebraska tror jag det kommer att kännas lättare. Med mitt långsamma tempo blir dagarna också ganska långa- i regel är jag ute minst 8-10 timmar.

Äntligen Little America, ett truckstopp och med lyxiga hotellrum, allt uppbyggt som en liten småstad. Längs motorvägen gjordes ständigt reklam för anläggningens icecream cone för 70 cent. Att se dessa skyltar för en trött och svulten löpare blev en plåga. Väl framme slök jag två glassar direkt.

En del oklarheter med kommande Stevar verkar lösa sig. Hoppas att jag kan fixa telefonen imorgon.

Dagens distans till Little America: 57 km

Keep on running!

Tre polisbilar utanför mitt motell. Var det mej dom skulle bura in?

Grodorna kväker när jag rullar in i Fort Bridger, ett litet samhälle i Wyoming med 354 invånare. Tiden verkar ha stått stilla; här finns ett motell som skyltar om att dom har Color TV, ett museum och två butiker.

En idyll? Nej, det verkar pågå någon form av polisinsats ikväll. Inte mindre än tre polisbilar står uppkörda på planen utanför det nedgångna motellet där jag bokat rum. Vad kan ha hänt? Motellägaren, en äldre man, berättar att en av hans gäster uppträtt hotfullt inne i affären. Skönt, alltså ingen skottlossning eller något som har med mig att göra, tänker jag.

På detta motellhar jag bott flera gånger. Här har jag en av mina hemskaste upplevelser i Amerika. Plötsligt slocknade skärmen och datorn var död, Det enda som fungerade var Skype och jag kunde ringa hem till min datorkunnige som gav mig order, fjärrstyrde och lyckades återställa allt. Då var det ytterst nära att jag tvingades avbryta.

Det verkar som det vilar någon förbannelse över motellet. För nu lyckades jag nästan förstöra min nya telefon när jag skulle byta simkort för att uppdatera mitt bankid. Får bli ett nytt besök till en telebutik.

Hur långt tror du det är från där jag står och upp till krönet i bakgrunden. Jag mätte och har svaret.

Three Sisters kallas tre enorma backar längs I80 mellan Evanston och Fort Bridger. Jag har sprungit här tidigare 2-3 gånger men mindes  bara två av backarna. Men det var alltså tre, inte jättebranta men jättelånga. Den sista tvingades jag gå uppför, känner fortfarande av den höga höjden. Som högst har jag idag varit uppe på 2 284 meter.

Dagens distans till Fort Bridger: 58 km

Keep on running!