Svenska Dagbladet 25 september.
Plötsligt händer det. Idag ett uppslag i Svenska Dagbladet och samma dag är jag med i direktsändning i radion.
Roligt att min förre arbetsgivare SvD tyckte det var värt att uppmärksamma mitt åttonde löp över Amerika. Bra intervju och fina bilder!
Överraskande att också P4 Extra hängde på. På kort varsel ringde radion när jag var ute och tränade med en löpargrupp i Kista. Jag fick kasta mig på tunnelbanan och svettig springa de sista kilometrarna till radiohuset på Gärdet. HÄR kan du höra Tiiti Schultz intervju. Scrolla ner till "Alla avsnitt med Titti Schultz", intervjun börjar efter 1 timma och 16 minuter.
Keep on running!
På lingonjakt i de småländska skogarna mellan Alvesta och Gemla. Räknar man in hotellkostnad och tågresor blev mina bär tio gånger dyrare per kilo än köpebären på torget iVäxjö.
Här kostade lingonen "bara" 80 kronor kilot,
Det verkar vara ett dåligt lingoår i år. Så jag åkte till Småland för att fylla skafferiet med lingondricka inför vintern.
Jag hoppades kunna gå på lingonröda tuvor och på vilande mo men jag såg varken bären eller flickorna från mon. Jag hörde däremot furuskogens sus och också suset från Krösatågen. Men fästingarna fick mig inte på humör att gå vallande och trallande.
Visst fick jag lite bär, drygt tre kilo för att vara exakt. Och jag fick också en härlig språngmarsch mellan Alvesta och Gemla. Längs Växjövägen fanns inga bär men däremot en bit ifrån spåret. Dagens behållning blev pizzan på Gemla Pizeria där jag och en ilsken geting var de enda gästerna. Sedan Krösatåget till hotellet i Växjö.
Varför finns det så lite lingon i år? Kan det ha att göra med otjänlig väderlek i samband med blomningen? På säkra ställen som Älvkarleby och Marma i Uppland lyser i år bären med sin frånvaro. Jag var nyligen också i Dalarna och även där dåligt med bär. Samma i Stockholmsområdet.
Dimman låg tät över Växjsjön, Varvet runt sjön mäter 5 km.
I sanningens namn ska väl sägas att helgens utflykt till Småland inte gjordes enkom för lingonen. Jag passade också på att springa ett parkrun i Växjö. Får väl skylla på att allt travande på mon bland ris och ormburkar tröttat ut mig varför tiden på den helt platta banan inte blev bättre än 27.06. Men tvåa blev jag ändå åldersomräknat!
Keep on running!
HÄR kan du lyssna på en intervju med mig om mitt senaste löp över Amerika. Intervjuare är Daniel Westergren i podden Ultraaktuellt.Spela fram till 5,30 minuter.
Keep on runnig!
Diplom till "Årets manliga äventyrare 2022". Ishackan behövde jag dock inte använda när jag sprang till Treriksröset.
Vid en ceremoni i Stockholm med Adventure Academy utsågs jag igår till "Årets manliga äventyrare 2022". Primärt gällde det min löpning mellan Smygehuk-Treriksröset, inte Amerikalöpen.
Juryns motivering:
Björn Suneson tilldelas Årets manliga äventyrare 2022 för hans löpäventyr genom Sverige, då han under 40 dagar, utan support sprungit 215 mil från Smygehuk upp till Treriksröset.
Att 75 åriga Björn har ett äventyrligt sinne och fortfarande söker nya utmaningar är naturligtvis en stor inspiration och ett levande bevis på att inget är omöjligt.
Årets kvinnliga äventyrare blev Emma Vånemo. Bland tidigare kända pristagare finns bland andra Ola Skinnarmo, Renata Chlumska och Rune Larsson.
Keep on running!
4.49.17 är min klart sämsta maratontid, ändå ett brons i M75 i Göteborg.
Jag kan inte skylla på något. Min prestation på Veteran SM i maraton blev svag.
Formen kändes ändå ok. Hade haft ca två veckors snabbhetsträning (mest intervaller på löpband) och trodde jag var god för cirka 4.15. Nu blev det över 30 minuter sämre än förväntat. Efter 30 km sjönk tempot och jag "sprang" inte mycket fortare än dom som börjat gå.
Var det USA-löpet som spökade? Ja, kanske. Ändå hade jag dragit ner drastiskt på mängden. Och under själva loppet gjordes inga misstag. Jag är helt enkelt inte bättre. Efter målgång tänkte jag att detta får bli mitt sista maratonlopp. Men så blir det nog inte.
Banan var ganska tuff- vi skulle passera Hisingsbron och Älvsborgsbron två gånger och springa en del på gatsten. Cirka 6 000 löpare tog sig i mål och segertiden blev 2,20 (Linus Rosdal från Hässelby SK).
Keep on running!
Glatt före start. Ett 150-tal löpare, nästan dubbla antalet jämfört med en vanlig lördag, kom då Haga parkrun firade 7-årsjubileum. I mitten Deri Thomas, som basar över parkrun i flera europeiska länder.
Många joggare klarar enkelt att springa 5 km på 25 minuter. Det gör inte jag. Ändå blev min tid i dagens Haga parkrun en glad överraskning.
Lite besviken läser jag av klockan som stannat på 25.11 och en snittpuls på 159. Jag var ute efter åldersrekordet i M75 som jag trodde var 25.05. Dan innan hade jag på gymmets löpband med lite marginal klarat 25-minutersgränsen. Pulsen var då uppe i 151 och nog skulle jag kunna pressa mig lite mera i Hagaparken?
Jag vet att dessa parkrun inte är några riktiga tävlingar. Men ändå ser jag dem lite som det och brukar därför ha fjärilar i magen före start. Och idag skulle jag dessutom troligen få stryk av min sons fru, 40-år yngre men som bara sprungit några enstaka tillfällen i år. Jo, hon slog mig men var samtidigt en räddande ängel. Spurten hon drog upp resulterade i ett nytt åldersrekord i M75.
Fast det visste jag inte då. Jag trodde som sagt att rekordet var 25.05 men det var 25.15. Först flera timmar senare då jag på hemsidan tittar på åldersrekorden förstår jag att jag slagit rekordet med fyra sekunder. Dagen var räddad!
Foto: Parkrun
Keep on running!
En av mina sämre tider (27.46) på 5 km men nöjd ändå- det blev ju ett nytt ålderrekord i M75 på den kuperade parkrunbanan i Huddinge.
Intervaller, intervaller, intervaller och ett sista parkrun. Det är vad som gäller för att försöka bli lite snabbare inför stundande Göteborgsvarvet Marathon den 3 september.
Mängden har jag, inga långpass behövs men däremot korta, snabba pass och snabbdistans på 5-10 km för att förhoppningsvis bli snabbare.Tiden är knapp och jag vet sedan tidigare att det inte är någon höjdare att springa en mara kort efter ett coast to coast, Alla tror att en mara är en lätt match men så är det inte.
Det passade därför bra att idag springa Huddinge parkrun, Sverige kanske tuffaste parkrun, där jag inte behövde skämmas för en dålig tid. Nu blev det ingen katastrof, putsade gällande åldersrekord i M75 med 3,5 minuter (bara 2 som sprungit i M75 tidigare). Och vilken uppbackning jag fick; före start en applåd för mitt åttonde coast to coast och under loppet hejarop och draghjälp av en medlöpare. Uppvärmningen blev stressig; råkade springa fel från Huddinge station och kom till starten bara minuten före. Kanske ändå perfekt. En koll på klockan efterår visade en ovanligt hög puls; 159. Det kan jämföras med en medelpuls runt 90 i Amerika.
Det här var mitt 89:e parkrun. Jag är helsåld på dessa lopp- de är inga "riktiga" tävlingar, men nästan. Därför behöver jag inte vara nervös. Springer du samma bana några gånger kan du enkelt avläsa formen. Heder åt arrangörerna i Huddinge- bara någon minut efter att den sista deltagaren gått i mål har jag i mobilen en komplett resultatlista med åldergradering och annan nyttig info.
Årets första blåbärsplockning, Det finns fortfarande relativt gott om blåbär i markerna, dock ganska små och smaklösa. Bilden från "hemligt" ställe i Vallentuna kommun.
Veckans distans: 48 km
Keep on running!
Ingen joggingvagn med på bagagekärran då jag rullade ut från Arlanda. Den här trehjulingen vill jag verkligen inte springa många meter med. Fast handbromsen var ok.
Först ett stort tack för det stöd jag fått från alla läsare av bloggen och på Facebook. Det har betytt mer än ni anat. Bloggen har slagit nya besöksrekord och jag har haft läsare över hela världen.
Ett särskilt tack till signaturen Mats som varje dag levererat en fyndig liten vers kopplad till dagens text. Här ett exempel:
Tuta argt är kriminellt,
nej - man bör nog tuta snällt,
de som sitter i sin bil,
borde springa någon mil.
Jag kom hem välbehållen i tisdags men som sagt utan joggingvagn. Den lastades inte ombod med övrigt bagage vid mellanlandningen på Island. Jag har två andra kärror i stallet så jag lider ingen nöd.
Besökstrycket på bloggen har varit rekordstort, trots närmast obefintlig marknadsföring. Besökstalet har i snitt legat på 1 300 per dag och med en topp på 3 500 en enskild dag (en video med en djutransportbil som vält med med 90 kalvar på Interstate 84). Jag har haft läsare från hela världen, förvånsvärt många från Ryssland och ungefär en femtedel från USA. Att det inte blev fler från USA får kanske skyllas på brist på visitkort.
Min blogg startade 2005 och är en av de äldsta löparbloggarna i Sverige. Många har försvunnit och numera finns man på Face Book och Instagram. Eftersom jag vill skriva lite längre texter passar bloggformatet bättre men inser att det är lite mossigt. Ändå glädjs över att så många uppskattar bloggen. Och tänk, inte ett enda taskigt inlägg.
Under tidigare coast to coast har jag inte tappat ett kilo i vikt. Den här gången handlar det om ca 1 kilo, inte mycket när matchvikten är 61.
Skönt att vara hemma igen! När applåderna tystnat finns alltid risken att bli deprimerad, vanligt bland hyllade idrottsmän, artister m fl. Själv har jag aldrig drabbats av detta. Filosofin har varit att fortsätta att leva som tidigare, det vill säga inte ta någon paus utan fortsätta med löpningen.
Lite speciellt blir det dock den här gången eftersom jag är anmäld till Veteran SM i maraton om två veckor i Göteborg. Den som varje dag sprungitca 5 mil under 100 dagar blir inte snabb. Jag måste alltså försöka få upp farten, det är därför intervallträning som gäller i princip varje dag, några långpass behövs inte. Tyvärr är tiden för knapp varför mina chanser inte är så stora.
Keep on running!
PS
Precis när detta skrevs leverades joggingvagnen hem till mig